Snacka går ju....

God fortsättning!

Då var den julen över. Eller? Jag vet aldrig när man kan säga att den är slut. Men så här dagen efter annandagen så borde väl julen vara klar för i år?

Mitt förra kloka inlägg handlade om att man inte ska fastna i andras traditioner utan skapa sina egna. Jättefina ord, men hur enkelt var det i praktiken? Så där...

Till jul-lunchen hade vi lovat att laga revbensspäll. Kunde väl te sig som en baggis men så enkelt var det inte. Det var nämligen fler än vi som gillade spjäll. Därför gapade hyllorna tomma där fläsket skulle ha legat. I den sjunde affären fick jag tag i det sista paketet. Jag tryckte det hårt mot bröstet och sprang till kassan för att verkligen göra revbenssjällen till mina. Då började hostan och den har inte slutat än. ( det var bara en passus som inte har ett dugg med julen att göra, just därför den är så störande)

Efter att ha grillat spjällen, torrglott lite på TV, hostat för Kung och fosterland gick vi slutligen till sängs. Jag väckte mig själv med en härlig hostatack och smög upp för att se ut över det snövita torget. Långsamma flingor fyllde på det tunna snötäcket, det var rikligt rart.

Så bar det iväg till den fösta anhalten. Utöver julbord skulle även julklappsutdelning ske innan halva skaran skulle dra vidare. Så redan från start hade alla koll på klockan.

När den sista köttbullen var uppäten var det bara att kasta sig över julklapparna.

Högen var enorm, barnen var inga barn längre men förväntningarna lika stora som när dom vara små. Att dela ut julklappar med andra familjer är inte att rekommendera.

Fördelningen blev så ojämn att ischokladen skar sig.

Eftersom julklappshögen var så stor blev det nu otroligt bråttom till nästa besök.

Vi halkade oss fram med kassarna fulla av fler klappar och väl framme hos mina föräldrar möttes vi åter av doften från Jansson.

Oj, vi som för en och en halv timma sedan tog den sista tuggan...

Jag såg med tårar i ögonen på det vackert dukade bordet och försökte sedan få kontakt med min stinna mage. Lite mer får väl plats? Men den bara mullrade att jag inte var klok. Den var ju sprickfärdig redan.

Så med en sillbit på tallriken fick vi be om ursäkt.

På juldagsmorgonen bad jag om att vi skulle få äta upp allt vi försakat igår till lunch istället.

Så för att verkligen visa hur mycket jag älskade mina föräldrar så skyfflade jag in allt som fanns på bordet.

Just ett sätt att visa kärlek på.

Så det jag ville säga med detta var att, det är lätt att ha kloka åsikter. Men inte lika enkelt att följa dom. Återkommer med tips innför det nya året.

Julen är lövtunn

Att det lätt blir bråk under julhelgen är ingen nyhet.

Förväntningarna är höga och många, och allt för sällan blir julen som man drömt om att den ska vara.

Det finns en enkel lösning på det problemet. Nämligen att skita i allt.

Skippa granen, strunta i att köpa julklappar, sätt eld på jullådan, ge fan i att koka skinka, ring upp släkten och säg att ni stannar hemma i år.

Väljer man den vägen så slipper man stressen och man sparar pengar.

Men vad vinner man mer?

Ingenting.

Alla blinkande ljusslingor, nervöst snurrande änglar, spruckna pepparkakor kan ju tyckas löjliga och onödiga. För vissa är dom säker det. Men jag tror att traditioner är otroligt viktiga.

Däremot behöver dom inte se ut som vi tror. Dom kan få ta vilken form dom vill utifrån vilka vi är.

Anledningen till att många känner sig pressade inför julen tror jag handlar om att man ska hålla liv i andras traditioner. Vi försöker kopiera vår barndoms jular. Och lever man ihop med någon så ska man tillfredställa traditioner från familjer.

Varför sätter man sig inte ner och tänker efter vad som verkligen är viktigt för en själv.

Men barnen då? Vi gör det ju för barnens skull. Jo, den tanken är ju fin. Men barnen skulle nog tycka att julen var fan så mycket roligare om dom hade två föräldrar som var glada.

Och fick dom dessutom vara med och skapa egna jultraditioner så kanske det skulle bli en riktigt god jul.

Nu är det min tur!

Julen är lång i år.

I förrgår var det julafton och i kväll är det dags igen.

Så kan det se ut när julen ska styckas upp mellan släkt och vänner i olika städer. Alla ska få lika stora delar.

Därför kläddes granen i fredags och en viss del av julklapparna delades ut på lördagen. Och i det mest uppskattade paketet låg Guitar Hero - en liten plastgitarr och en dvd med hemska låtar och en gitarrhals i bild med prickar man ska följa på sin lilla plastgitarr.

Den minsta tog inte av sig gitarren på två dagar.

När hon skulle fotograferas ihop med sina systrar framför granen såg hon ut som ett gamalt rocktroll, sjuk och eländig som hon var. Dom svarta ringarna runt ögonen gick allt för bra ihop med den lilla gitarren som på henne var helt lagom. Trött tittade hon in i kameran för att få det hela överstökat så att hon kunde få fortsätta spela.

I går kväll blev maken och jag ensamma. Vi tittade på varandra när tystnaden lagt sig och vi visste båda vad klockan var slagen. Utan ett ord gick maken fram och satte på spelet.

- Nu jävlar, sa han och ställde sig bredbent framför TVn.

Det gick ganska hyfsat men inte riktigt ända fram så jag ryckte guran ur handen på honom.

- Nu är det min tur! Det gick åt pipan direkt.

- Nu är det jag!

Så höll vi på i en timma trots att vi hade bokat bord på krogen. Det fick vänta.

- Vi säger så här. Ingen mat förrän vi klarat den här låten, föreslog jag.

Två timmar senare skakade vi båda av hunger och vi kom överens om att ta en matpaus.

Efter ytterligare en timma stod vi där igen. Och till slut satte jag den!

Vid tvåtiden kröp två trötta rockers till sängs.

Det är ingen dans på rosor att vara rockstjärna, det är ett jobb. Ett hårt jobb. Och som ni vet. Någon måste ju göra det.

Bio

Det var ett år sedan jag var på bio senast och jag förstår mer än väl varför det gått så lång tid mellan besöken.

Jag vet att det är dödsstraff på att säga att man inte gillar att gå på bio, men jag tar det. Jag gillar inte att gå på bio.

När någon föreslår det så stelnar jag som en pinne. Vad är det för sätt att umgås på? Sitta tysta bredvid varandra i två timmar för att sedan kliva ut i verkligheten mosig och jävlig.

Det är det där med att sitta instängd med främmande människor som är värst. Alla hostar och nyser, frustar och stånkar.

Och lägg sen till att dom och äter på någonting. Det luktar chips, popcorn, jordgubbar, mint, lakrits i en salig blandning. Det skrattas på fel ställen, och viskas dumma kommentarer. Folk tar av sig skorna och plötsligt har man ett par fuktiga tubsockor i ansiktet.

Och innan filmen väl börjar så ska man se fyrtioåtta trailers.

Filmen jag såg igår kväll var tre timmar. Vid tre tillfällen var jag övertygad om att den verkligen var slut. Jag satte på mig jackan och började kolla efter handskarna, men icke sa Nicke.

Påt igen...Det är få filmer som verkligen behöver vara tre timmar. Den här hade kunnat vara en halvtimma så tunn var storyn. Hade det varit en pjäs så hade jag lätt tagit upp en applåd för att få slut på eländet.

Nej, bio är inte min grej. Förr var jag för ung för att våga säga säga det:

Jag älskar film, men jag avskyr att gå på bio. Så dä så.

Rör mig inte!

Idag var jag på stadsteatern.
Klockan 12.00 var det en öppen repetition och vi var många som hade lust att krypa in på en mörk teater mitt på dagen.
Publiken bestod av 97% pensionärer och 3 % skådespelare.
Gissa om publiken var sugna på kaffe efter första akten som var en timma och fyrtiofem minuter?
Ja, är rätt svar. Och då kan ni även inräkna mig.
Så där stod jag nästan längst bak i raden av silvergrå medborgare. Det tog en jävla tid. Alla skulle pilla på varende jävla kaka och sedan ångra sig för att i sista stund backa och ta den dom först pillade på. Bakom mig stod en tant som oavbrutet körde handväskan i ryggen på mig. Dom första tre gångerna bet jag ihop men fjärde gången släppte det. Det finns nämligen ingeting som retar mig så som där någon pickar mig i ryggen. Jag blir bindgalen, måste förmodligen söka för det. Men det har jag inte hunnit ta tag i, så jag vände mig om och avfyrade en blick som inte var att leka med under det att jag väste mellan tänderna.
- Vad vill du? Det står människor framför mig och det här är inget nytt fenomen, det kallas kö.
Och när jag ändå var igång så fick sig gubben bredvid mig också en släng av sleven.
- Och var står du? Här framför mig eller bakom mig? Allt är okej bara du bestämmer dig.
Sekunden senare fick jag naturligtvis dåligt samvete.
Men det kan väl inte vara så att man inte har rätt att bli irriterad på en människa om den är över sextiofem år?
Eller är det så?
Om så är faller så ber jag om ursäkt. Och jag kommer verkligen att lägga det på minnet. För snart är man där. Och hämden är som sagt ljuv. Tur att jag inte kommer att möta mig själv.

Mycket folk

Jag jobbade med en utomhuskonsert i söndags. Det var 20 000 personer i publiken som trotsat vädret och parkerat sig framför scenen. Julkonsert i duggregn, det är grejer det.

Men med 20 000 i publiken blir det magiskt oavsett vad som sker på scenen. Det går liksom inte att ta på. Men det uppstår en kollektiv energi som skulle kunna få isar att smälta eller skogar att fatta eld om alla bara bestämde sig för det.

Det är som om folk upphör att ha en egen identitet och istället enas om att vara en grupp, med ett hjärta och en uppfattning. Vid ett tillfälle i konserten tända alla ljus och då blev det om möjligt ännu starkare. Det svarta torget glittrade som ett hav i solnedgången. Religiöst på något sätt.

Jag blev rörd över den kraft vi besitter om vi går samman.

Ska bara fundera ut något bra manifest och så ber att få återkomma om tid och plats.

Så gör vi nåt...bra och viktigt.

Någon annans verklighet

Jag har zappat runt nu i en halvtimma. På varenda kanal ser jag osminkade människor i sina egna hem som skrattar, gråter eller skäller på varandra
Är det inte lite skumt att en stor del av det som visas på tv just nu är en tjuvtitt in i andra människor verklighet?
Vi tittar på när andra människor bantar, bråkar, jobbar, renoverar eller lär sig prata med sina egna barn.
Men egentligen är det ju inte så konstigt för nyfikna är vi väl alla mer eller mindre.
Det som är lite trist är att just den där nyfikenheten dämpats för att vi får behovet tillfredställt via TV:n. Förr hade ju alla dunderkoll på sina grannar. Bakom gardinen stod folk och smög. Alla visste vad grannarna hette. Vad deras barnbarn jobbade med och vilken bil deras bästa vänner körde. Nu kan tanten bredvid ligga död i en vecka utan att någon lagt märke till något. Men vad Martin och Ulla vill ha för tapeter och vad Peter gillar för killar det har vi full koll på.
Från och med nu ska jag bli en riktig portvaktskärring. Öppna dörren så fort jag hör någon i trappan. Jag ska fråga vart alla är på väg och varför. Och om någon är snäll så ska jag bjuda in dom på kaffe och verkligen pumpa dom på information Jag ska återerövra verkligheten.

Nu brinner det!

Fick just ett samtal från min kompis som berättade om en debattartikel som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skrivit. Den hade jag missat, så jag sökte upp den.
Har ni inte läst den så var så goda:
http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/24/jessica-zanden-och-cecilia-gyllenhammar-om-carl-hamilton-sluta-las-guillou-alska-istallet/
Min första reaktion var att det måste vara ett skämt. Så dum kan väl inte ens...ingen vara. Men det kunde dom tydligen. Det är nåt så skitnödigt och korkat att man blir både rädd och generad.

För några år sedan blev Jessica utbränd ( det är hon fortfarande i mitt tycke). Och fick då hjälp via kognitiv terapi. Idag arbetar hon som terapeut själv.
"Jag har en liten praktik där jag har mottagning", brättar Jessica i en intervju.
Jag hoppas att den är jävligt liten. För där får bara hon själv och Cecila plats.
Nej, läs och begrunda dumheten svart på vitt. Och försök att skratta åt eländet.

Uttorkad romantiker

Jag smög ner till videobutiken i träningsbrallor. Inte en kund så långt ögat nådde och maken borta. Ah, jag gör det. Jag smög upp den på disken och slängde en snabb blick över axeln. Jag tar den i en påse.

Så tryckte jag in den och kröp upp i soffan. Många hade sagt att den inte var nåt vidare. Och eftersom jag var sen med att upptäcka att serien faktiskt var bättre än jag trodde så var mina förväntningar mycket lågt ställda. Men Herre Gud att jag inte känner mig själv bättre. I två timmar och nitton minuter har jag bölat. Ibland för att det var lycklig kärlek och minuten senare för att hjärtan krossats. Hade jag varit dum nog och sett den på en biograf så hade jag fått sitta igenom alla visningarna och sedan smugit ut bakvägen. För jag snyftar inte till romantiska filmer, jag bölar. Manus, skådisar, språk, foto spelar ingen som helst roll om det handlar om kärlek. Då har jag inga skydd över huvud taget. Och inget omdöme alls. Det går rakt in. Om någon skulle fråga mig sekunden efter att jag sett vilken film som helst med kärlekstema så skulle jag vråla att det var det bästa jag hade sett.

Nu måste jag dricka fyra liter vatten innan jag somnar annars kommer jag att dö i sömnen av uttorkning.

Och jag tycker fortfarande att det var en underbar film Heja "Sex and the city"!

Dåligt samvete kostar

Jo, då var det dags igen. Dags att hitta bra, roliga och passande julklappar.

Något som är överraskande utan att vara fel, något som sitter som hansken, något som alla vill ha utan att dom vet om det.

För många år sedan när jag var på turné började jag handla i tid. Jag köpte dom första klapparna i september. Det var riktigt kul. För är man på turné har man hela dagarna på sig att strosa omkring och torrglo i varenda butik hålan bjuder. Och trots att det är samma kedjor över hela landet så ter sig plötsligt Ur & Penn riktigt härlig om den är belägen i Västerås.

Det var bara det att jag glömde hur mycket jag hade köpt så den julen fick alla mellan tio och tjugo klappar var och då blev ju det fel.

Nu är det forfarande ganska gott om tid. Och det ska jag ta vara på i år. För ju längre man väntar dess då dyrare blir klapparna. Det är som om man tror att man kan betala av på sitt dåliga samvete ju dyrare presenter man handlar. Tänk vad mycket pengar det finns i den potten. Det kanske är en lysande affärsidé att rikta sig direkt till alla som har dåligt samvete. Alla skilda föräldrar, otrogna män och elaka syskon. Jag skulle kunna jobba där. Först skulle jag ta emot en liten bikt för att sekunden senare informera om vad det skulle kosta att bli av med det dåliga samvetet. Men det vet ju alla att dåligt samvete inte kan säljas och gott samvete inte kan köpas. Och det är väl en jävla tur.

Alla är så snälla

Jag förstår mig inte på folk.

Lugnt och vänligt skrapar dom från vänster till höger under det att dom svarar på dumma frågor från den ointresserade programledaren. Och sen får dom 50.000 kronor. Skulle jag få det när möjligheten finns att vinna 5.000 000 så skulle jag bli tokig.

Det vore så underbart om någon vrålade ut den besvikelse som alla som vinner 50 000 måste känna.

Och samma sak är det med auktionsprogramen. När dom förnumstiga charmtrollen lutar sig fram och säger:

- Vad säger du om jag säger att den är värd...7000 kronor.

- Far åt helvete!

Tänk vad roligt om någon sa så. Men nej, alla säger samma sak.

- Men oj oj oj. Det var värst.

Vem skriver deras manus? Inte jag.

Nej folk är väldigt snälla. Och så vinner dom också. Själv vann jag just 25 kronor och mer lär det väl inte bli när man är så stygg som jag.

cover it

Nu tar jag bladet från munnen. Det var nämligen en sak till som hände på mingelpartyt.


I den extremt trånga lokalen hade någon kommit på den briljanta idén att boka in ett coverband.


Och med tanke på hur liten yta det var så kunde ett barn ha räknat ut att det skulle bli omöjligt att röra sig eller att ens kunna skrika till vandra om ett band spelade mitt i rummet.


Men där stod dom trots allt. Lite för gamla och i "tokroliga" kläder. Så långt hade det väl varit okej om dom hade haft lite självdistans. Men det såg man inte skymten av.

Det här var ett gäng killar i 40-års åldersåldern som skulle leva sin dröm. Och vi skulle titta på. Äntligen hade dom bildat ett coverband och nu skulle det spelas vare sig någon ville höra eller inte.



Dom öppnade showen med "Varning på stan" och sångaren kom in fel tre gången. Att det var han som var sångaren kunde man räkna ut på grund av att han inte hade något instrument i famnen, för sjunga kunde han inte. Han lät värre än vilken kanonpackad konferensdeltagare som helst i en karaokeebar efter klockan tolv.

Sen kom några sköna skrik av typen:

- Har ni det bra!? Jag sa har ni det bra!!!?

Som ni säkert redan räknat ut så fick han inget rungande gensvar direkt. Men för att få tyst på honom tog några kärringar i från tårna och skrek:

- Ja!

För att verkligen skoja till spelningen så hade dom hittat på lite nya slut på låtarna. Och fantasin hade tydligen inga gränser för låtarna kunde till exempel sluta med att sångaren höll tonen så länge han orkade, väldigt uppskattat. En annan kreativ höjdare var att dom upprepade sista frasen sex gången, också väldigt kul...

Och för att verkligen sätta sprätt på tillställningen så hade dom färgade lampor, rökmaskin OCH sopbubblor!

På alla bord i lokalen hade dom placerat visitkort med bild på bandet och en text som löd:

Vill du ha fart på festen? Ring....
Det borde ha stått: VILL DU HA SLUT PÅ FESTEN, RING....

Mingel en svår konst

Igår var det mingelfest på maken jobb.

Utöver kunder var även respektive och vänner medbjudna. Så där stod jag stel som en pinne med ett skevt leende på läpparna efter att ha bytt kläder fjorton gången.

Att jag bytte så många gånger hade ingenting att göra med vilka kläder jag ville ha på mig. Nej, det handlade om vem jag ville signalera att jag var. Och eftersom jag inte hade den blekaste så slutade det med en svart klänning som ingen såg.

Jag är verkligen usel på att mingla. Jag hör lite halvdåligt och får därför chansa lite på vad folk säger. Min röst är låg och svag och hörs därför inte. Så på tå får jag gallskrika rakt in i örat på den stackarn jag pratar med.

Och när någon frågar vad jag jobbar med så låter det bara fånigt när jag börja rabbla allt. Jag hör att jag låter som en arbetslös mytoman.

Och sedan måste man fråga vad människan jobbar med och när personen säger att han är konsult så tar konversationen slut för jag pallar inte att försöka förstå vad konsult innebär i hans fall.

Och hur stor yta lokal än bjuder på så ska alla trycka ihop sig på sex kvadrat. Det spills drinkar och oliverna rullar mellan skorna. Det man kan stoppa i sig är snittar eller nötter och just som man tagit en näve så sträcker någon fram handen för att hälsa. Snabbt stryker man av saltet från nötterna på klänningen och man sträcker fram en oljig jordnötsstinkande hand.

Mingel är ett ofattbart sätt att umgås på. Sex meningar hit och fyra dit. Och ingen har fått ut någonting av någon. Vrålhungring går man hem och det är lite för sent för att äta middag och lite för tidigt för att gå och lägga sig.

Och på sängkanten undrar man om det här är att vara vuxen.

Nära döden

Nu är det inte roligt. Jag har nämligen fått en finne på tinningen. Och om man ska tro på det man fått höra under alla år så lever jag just nu på lånad tid.
En riktig skolboksfinne är vad det är. Två centimeter i omkrets och med en topp som retsamt sticker upp. Men mig lurar den inte. För jag vet att om jag skulle klämma på den så kommer jag få hjärnhinneinflammation inom fyra minuter och det vet ju alla att det i sin tur leder till döden. Men innan man dör så blir man galen av inflammationen i hjärnan. Faller ner på golvet och tuggar fradga.
Jag var lika säker på att det var sant som att jag skulle drunkna om jag badade efter att jag ätit. Badade man mindre än en timma efter att man ätit så skulle man få kramp och sjunka ner på botten.
Alla dom där hoten man fick höra om vad som skulle hända sitter fortfarande djupt i mig.
Något som man mamma var mycket noga med att påpeka var att man inte skulle slösa med folie. Hon fick mig att tro att folie var tillverkat av något som var mer exklusivt än guld. Hon hotade inte med att man skulle dö om man använde för mycket folie men det var inte långt därifrån.
Nu ska jag rulla in mig i folie, klämma på min finne och äta en mosbricka i badet. Någon gång måste man ju bli fri. Om mamma och alla andra hade rätt så är det mitt sista inlägg här på bloggen. Och jag passar därför på att önska en riktigt God Jul. Håll tummarna nu är ni snälla...

Min man har en ny

Min man har en ny och det finns inga gränser för hur nöjd han är.
Han berättar det för Alla! Han har hittat det han sökt efter i alla år.
Och nioåringen var lika lycklig hon när hon drog med sin kompis in i vardagsrummet för att visa pappas nya.
- Kolla va snygg!
Så fort han kommer hem sätter han på henne. Mitt framför ögonen på mig. Hon får sitta i hans knä. Hans händer smeker henne så lätt att jag blir svart i synen. Och han har bara ögon för henne. Igår fick jag skrika att maten var klar fyra gången för han var helt uppslukad av henne.
Hon är tunn, silvrig och väger 1,35 kg. Hon är en Mac. Och så fort han fick henne så blev han en Macman. En hippare, yngre och snabbare man som fick en naturlig insikt i vad som gäller.
När han fick henne så blev jag min gamla Pc tio år äldre,repigare och långsammare
Om vi ska ha balans i vårt förhållande så måste jag också skaffa en ny fort som fan. Någon som slukar min tid och som tar mig till sajter där framtiden finns, för dit hittar inte min gamla pc.

Jobb

Mitt första jobb glömmer jag aldrig.

Jag var elva år och skulle få min första lön genom att krypa på alla fyra och plocka jordgubbar.

Klockan sju på morgonen började jag. Daggen hade just ångat bort från plantorna och halmen mellan raderna var fortfarande fuktig. Då och då stack man sig på dom lömska tistlarna som hade smugit sig in mellan röda bären. Jag sa aldrig ett ord till någon, jag var nämligen yngst av alla. Dom andra tonåringarna skrattade och flamsade. Dom tryckte ner både vita, gröna och ruttna jordgubbar i sina kartonger. Det sket väl dom i. Men jag, som tog mitt jobb på största allvar, plockade bara stora röda gubbar som jag själv hade velat ha om jag köpt en ask. Detta gjorde naturligtvis att jag fått ihop sju liter medan dom andra hade plockat tjugosju.

Sen kom dagen som jag längtat så efter.Lönedagen.

Och när jag i bilen på vägen hem tittade på pengarna i min hand så var det dom finaste pengarna jag sett. Pappret i sedlarna prasslade extra mycket och mynten blänkte i solen som om jag var den första människa som höll i dom. Dom var mina, bara mina. Och jag hade inte fått dom. Det var ingen jävla veckopeng. Det var frihet jag höll i handen.

Senare fick jag jobb i en kiosk på teatern. Från en vacker, rullbar trädisk sålde jag choklad,

halstabetter och kola. Men problemet var att allt gick från noll till hundra. Alla kom samtidigt. Men först kom dofterna. På den tiden klädde folk nämligen upp sig när dom skulle gå på teater. Och det sprutades på rikligt med såväl parfym som rakvatten. Festligt skulle det vara.

Händer viftade i ansiktet på mig och sedlar for genom luften. Och det pekades på glasrutan framför mig och folk skrek:

- Nej den till höger!

Och jag drog till med sjutton kronor hit och tjugo kronor dit. Och då och då sa någon:

- Va?! Det kan väl inte stämma?

Och jag fick räkna om. Men vad begärde dom? Att jag hann få upp rullar och askar och ta emot pengar, borde väl räcka? Skulle det vara rätt också. Äh!

Mitt första jobb i Stockholm var i en tobaksaffär. Det var en exklusiv sådan med tändare för tusentals kronor och cigarrer för lika mycket. Stig hette chefen som oftast satt i den lilla skrubben bakom butiken för att laga tändare. Han var stor, elegant och respektingivande. De övriga figurerna var allt annat än respektingivande. Det var en underbar fjolla som hette Anders. I håret hade han en pärla som han fick trycka upp i den välsprayade luggen när han jobbade men så snart klockan slagit sex skakade han fram den. Där fanns också Anita som en gång sett riktigt bra ut men som spriten slitit ner och svällt upp ordentligt.

Och sedan hade vi även en mycket gammal man som inte var anställd som gick dit varje dag och buntade tidningar och svor. Han gick under namnet, gubben. Ingen visste vad han hette. Vad dessa tre figurer hade gemensamt fick jag en dag veta. Stig var nämligen på semester. Och nu skulle råttorna dansa.

- Kilar du iväg? sa Anita och stack till mig en hundring.

- Var då?, sa jag lite generat.

- Till systemet. Köp en hela Absolut. Och skynda dig på.

Från den dagen blev jag invigd i deras hemlighet. För bakom dubbel-Dajmen, och bakom cigarettlimporna stod groggar utspridda i hela butiken. Storögt tittade jag på när dom kastade in halva askar av mintpastiller för att sedan bränna av ett leende till dom ovetande kunderna.

- Ha en trevlig dag, sa dom på inandning för att vara på den säkra sidan

Vid sex-tiden var dom alla tre lite luriga.

Det var en helt galen tid och jag undrar vad dom gör idag? Inte säljer dom Dajm i alla fall.

Mitt i Nyllet

Jag kan erkänna det. Jag är hudfixerad.
Det finns inte ett märke jag inte har prövat.
Och att låta sig luras av en skicklig dam vid en parfymdisk är något av det bästa jag vet.
När dom kryper så där nära och nästan viskar:
- Jag vet vad du behöver.
Då öppnar sig min plånbok som en solros i augusti och jag strålar lika varmt som den samma.
Nu kommer lösningen i en liten vacker burk. Här står räddningen som min hy har drömt om i så många år.
Men efter någon månads tappra försök av smörjning morgon, middag och kväll, är jag lika besviken igen. Ut på jakt igen.
För ett tag sedan blev jag åter förförd då en väninna sa att jag MÅSTE pröva organisk hudvård.
Okej, jag säger inte nej till någonting som kan förbättra min hy.
Väl inne i butiken, som stank av aromatiska dofter så till den milda grad att jag blev spyfärdig, kom slutligen den lilla expediten fram. Och det första jag titta på var naturligtvis...hennes hy. Det var ingen fager syn. Men det som fick mig riktigt orolig var att hennes hår var fetare än vilken trettonårig pojke som helst. Hm.
Men hon fick en chans. Och hon tog den. Hon malde på om vad vanliga hudkrämer innehåller och hur fruktansvärt det var att smörja in sig i dess gifter...bla bla bla. Tjugo minuter senare stod jag på gatan med ett helt kitt. Man fick nämligen inte blanda dessa produkter med vanliga krämer, då kunde man enligt henne i stort sätt dö.
En månad gick, och min stackars hy var sämre än någonsin. Och utöver det så stank krämerna så mycket att maken vrålade när jag kröp ner i sängen:
- Vad i helvete är det som luktar?!
Nu ligger dom organiska krämerna bland de övriga potatisskalen.
Men jag ger inte upp kampen för en lycklig hy i mitt nylle. Någonstans finns en tant som vet vad hon pratar om och som öppnar det där hemliga skåpet där bara min kräm står. Och då, först då blir jag riktigt lycklig.

Högblankt

Då var det klart.
Golvet är kritvitt och glashalt. För att överleva fram till jul så måste alla som ska inta köket sätta på sig sockiplast annars ryker lårbenshalsen oavsett ålder. Jag for omkring som Bambi på hal is.
För igår kväll stod jag åter på alla fyra för att spackla igen springorna. När jag efter en och en halv timma skulle res så gick det inte, så ont i ryggen får man.
Ja, det är ett helvete att vara målare.
Hur resultatet blir kan jag inte svara på än. Först ska färgen torka sen ska jag krypa omkring på alla fyra för att pilla bort all täcktejp. Det blir ju en fest...

Fru Nu!

På alla kanaler visas numera inredningsprogram.

Man kan enkelt bygga om garderober till sovrum, toaletter till vinkällare eller bara gå ut i naturen och plocka lite löv och kottar för att sedan skapa en egen adventsljusstake av allt naturen kan ge. Det finns inga gränser för vad man kan göra. Martin Timell bara garvar och sågar på.

Och när nu dagarna börjar bli så korta att man knappt hinner ta en dusch förrän det är kväll. Så tänkte jag att, heminredning säkert är botemedlet mot den tunga hösten.

Och vad gör ett hem gladare, piggare och charmigare än ljusslingor? Ingenting.

Här ska handlas. En ljusslinga och en boll med ljusslingor i. Det tog fem minuter. Och dom sattes upp och tändes också. Åh så fint! Va duktig jag är!

Fick jag som jag ville så skulle hela lägenheten vara fullkomligt inrullad i ljusslingor, men där går nog gränsen för min man. Han sa ingenting, men hans blick var inte svårtydd. Den sa om än inte hörbart; Är det inte lite väl tidigt?

Men det var inte allt jag köpte igår. Jag hade köpt en överraskning också. Och så fort jag har en överraskning så berättar jag det, att jag har en överraskning.

- Och vad är det då?, sa maken.

- Men det kan jag ju inte säga, då är det ju ingen överraskning, fortsatte jag.

Och lite senare sa jag.

- Vill du att jag ska berätta vad det är?

- Nej, då är det ju ingen överraskning , sa han...ja, ni fattar.

Men plötsligt hör jag honom ropa:

- Har du köpt färg?

- Vad då?

- Jag ser ju påsen här. Vad är det för färg?

- Jag tänkte måla köksgolvet.

Nu är det inte så att jag hittade på den idén helt själv. Vi har pratat om att måla köksgolvet, men inte när och inte riktigt i vilken färg. Det var det maken tyckte att vi skulle ha pratat om. Jo, det hade man kanske rätt i. Men jag ville ju att det skulle vara målat, nu.

Så vi kom fram till att jag skulle måla första strykningen och sen skulle vi tänka på vilken brytning vi skulle ha till andra, och förmodligen tredje strykningen.

Att måla är förmodligen som att föda barn. Man glömmer hur jävla jobbigt det är så fort färgen torkat. Det man också glömmer är att det inte är gratis vilket jag alltid tror.

Efter att ha handlat roller, penslar, färgtråg, täcktejp och En liter färg så var jag uppe i 600 kronor.

Så i morse dök jag ner på alla fyra. Hällde försiktigt färgen i tråget och började måla. Färgen var som lim. Borsten fastnade och jag doppade den i färgen på nytt. Golvet åt färg. Och hur flödigt jag än lade på så blev det bara flammigt. När jag kommit till halva golvet var färgen slut.

Iväg till färghandeln igen. En ny burk och spackel till springorna.

Nu sitter jag här med färg i håret, färg på byxorna, färg på tofflora, färg på naglarna. Och tittar på hur det flammiga golvet sakta torkar. Och stanken i lägenheten gör att huvudet dunkar.

Fru Nu har varit framme igen.

Och just för tillfället är jag lika trött på henne som jag kan tänka mig att hennes man är.

Fortsättning följer...

En duktig flicka

Det sägs ju att det viktigaste av allt är man ska låta barn känna att dom inte behöver prestera för att bli älskade. Först då kan man bygga upp en god självkänsla.
Och tydligt är att det är just som barn man skapar en personlighet som sen danar en resten av livet.
Men om man verkligen skalar bort allt vad prestation är. Vad blir då kvar?
För även om man inte blir bedömd utifrån vad man presterar på jobbet så blir man ju fortfarande bedömd som vän, kärlekspartner, granne, förälder, syskon eller som kollega.

Så vad är då god självkänsla?
En människa som inte anstränger sig för att vara en god vän, en bra kärlekspartner eller en bra förälder?

Stammis, knappast

Då var det dags igen, på med dom fulaste träningskläderna som någon skådats och in med fötterna i träskorna. För det måste vara promenadavstånd till gymmet annars är träning inte att tänka på för min del.

Hur många år har jag varit kund på det här gymmet egentligen? Femton år...femton år, det är lång tid. Det finns ju människor man tar på allvar som föddes då.

Och det var inte utan att jag var lite kaxig när jag gick genom entrén, men det var en glädje som snart skulle vara över för min del. För där framme vid dörren stod proffsen. Tre damer, förmodligen inte många år äldre än jag, men dock äldre. Dessa tre sköningar tränar varje dag. Dom står på samma platser och dom står längst fram i mitten.

För er som aldrig tränat aerobics så är det förmodligen ofattbart att folk har givna platser i salen. Detta är till viss del beroende på att vissa ställer sig i kö för att vara först in i salen men också genom en tyst och mystisk överenskommelse om att vissa har sina givna platser.

Och som sagt dessa tre stammisar flyttar man inte på.

- Hur många år har ni tränat här?, frågade jag fortfarande lite kaxigt.

- Tjugofyra år, svarade den ena blixtsnabbt.

- Oj, jag trodde jag var stammis. Men där låg man i lä.

Och jag förstår vad det är ni nu ser framför er. Tre pumor med rumpor som nypumpade fotbollar, och armar som får Madonna att se rött, för så borde det ju vara efter tjugofyra års träning. Expressen menar ju att man kan komma i form på fyra veckor...Men så är inte fallet med dessa damer. Dom har härligt runda magar och ben som brännbollsträn. Och jag ska nu berätta varför.

Dom rör sig nämligen inte ett skit. Visst dom byter om till träningskläder. Dom åker till gymmet i tid. Och dom står och pratar i en halvtimma innan klassen börjar. Men när den väl gör det, då viftar dom lite planlöst med armarna, det är allt. Jag har aldrig sett någon av dom svettas en droppe.

Men vem är jag att ha åsikter? Jag är möjligen kronprinsessa på gymmet.

Men dom är drottningar alla tre!

Rysliga ord

Alla vuxna människor har ett eget språk. Själv svär jag otroligt mycket. Det stör mig inte i ryggen, varken att jag eller någon annan svär.
Nej, det som stör mig är helt andra ord. Ord som får min hy att knottra sig och som får håret i nacken att resa sig. Här kommer dom, håll i er:

NAKENFIS - Vad i helvete betyder det? Jag vet att det ska vara ett gulligt uttryck för barn som är nakna, men det låter ju helt fruktansvärt. Och värst av allt är när barnen själva ropar ut att dom just är; en nakenfis...Huuu.

FREDAGSMYS - Det här är mer än bara en läskig kombination av bokstäver. Det här ordets innebörd är nästan det om är värst med det. För fredagsmys betyder att alla ska göra samma sak varje fredag. Då ska man nämligen äta tacos och titta på ett underhållningsprogram på TV. Det är omöjligt att hitta en avocado efter klockan sex på fredagar. Så kollektivt är det!

SMARRIGT - När människor säger smarrigt, får dom ett förnumstigt uttryck i ansiktet. Det är ett mer intimt ord än onani i mina öron. Jag åker in i munnen på människan och jag kommer inte ut.

Och här kommer några till som inte behöver någon förklaring.
MULLIGT, MAFFIGT, SUVVE...

Det tredje könet

När man som jag nämnt tidigare lever lite utanför samhället vad det gäller arbetstider till exempel , så har man möjlighet att se på TV på förmiddagen.

Just nu stirrar jag på "Efter tio" med Malou på TV4. Hon är en mycket kompetent journalist men det är något med programmet som gör att jag känner mig som om jag tillhör det tredje könet. Programmet är så kvinnligt, så innerligt, så varmt och består av så mycket mustiga härliga känslor så att jag kräks. Det sipprar ut en söt stank av doftljus från TVn och rutan blir kladdig av läppglans.

Man kan inte säga att det är fel val av gäster eller ämnen. Men det är något med anslaget som gör att det känns hopplöst förutsägbart. Allt ska grötas runt med och pillas på utifrån en kvinnlig synvinkel. Och om jag verkligen försöker förstå varför jag mår illa så tror jag att det beror på att hela programmet är helt humorbefriat.

Allt känns ofarligt och förutsägbart. För Malou och redaktionen har redan när dom bokat gästerna bestämt sig för vad dom vill ha ut av alla intervjuer. De låter sig aldrig överraskas och allt slås in i en rosa och mullvadsfärgad glansig låda.

Om det här är vad kvinnor vill ha, så är jag inte kvinna. Då tillhör jag det tredje könet.

Två hem tar makten

När man har två hem är det svårt att uppfostra dom båda.
Antigen blir det ena hemmet ett riktigt mönsterhem där det är välstädat ombonat och trevligt. Och det andra en bastard där dammet frodas i hörnorna och handfatet är solkigt av tandkrämsfäckar hårdare än betong.
Eller så blir båda lägenheterna två falska värstingar som håller upp en hyfsad fasad just när dom hör att man sätter nyckeln i dörren, men som så fort man går lever ett eget liv. Så har jag det.
Det är inget fel på någon av dom. Dom har goda förutsättningar att bli jättefina.
Jag kom just in i den ena som luktade lite instängd och där blommorna flämtade efter vatten, så jag sprang med kappan på och kastade vatten på dom.
Och när jag nu sitter och tittar på lägenheten så är det som om den hånflinar åt mig. Förmodligen känner den sig sårad för att den fått vara ensam under hela helgen. Men att den ska behöva sura så för det.
En lägenhet behöver kärlek, uppmärksamhet och gullning för att verkligen bli ett hem. Annars blir den bitter, sur och kall.
Nu ska jag tvätta den och sen ska den få lite nya blommor, för det älskar den. Och sen ska jag förklara hur mycket jag tycker om den. Och att den snart kommer att få en jättefin present, om den är snäll.

Så här är det.

Om man står tretton timmar två dagar i rad på ett stenhårt studiogolv, tar en härlig lunchrast på så där tio minuter och dessutom är över 40 år, ja då är man som ett utskitet äppelmos dagen därpå. Så trött är man...
Tydligare än så kan jag inte vara. Fötterna surrar, ryggen värker och tankarna har ingen riktning. Man är helt tom.
Och så säger ungdomar att det dom helst av allt vill jobba med är: TV. Varför då? För att kunna hänvisa till något offentligt man har varit en del av?

Att TV som media har en stor makt det rådet det inget tvivel om. Och det är faktiskt så att det spelar ingen roll vad man gör, om det är bra eller dåligt. Är man bara med i TV så är det ett tecken på att man är framgångsrik, man finns, man är att räkna med.
Men det finns hur många bra skådespelare, sångare, artister som helst som aldrig har varit med i TV, dom har jobbat på teatrar över hela landet i hur många år som helst - men dom syns inte.

Jag försår inte varför vi låter det vara så. Det är väl ändå vi som bestämmer?
Att tidningarna gör fyra helsidor kring Idol är ju helt absurt. Dom får oss ju att tro att det är något viktigt, det är ju pinsamt. Men vi accepterar det, köper tidningen och börjar prata om det verkligen var rätt person som blev utröstad.
Lägg av! Vakna! Köp inte kvällstidningarna.

Hur trött?

Hur trött är man när man har jobbat i tretton och en halv timma?
Det berättar jag i morgon för nu orkar jag inte, så trött är man.

Kostym - inte på var mans kropp

Jag gick just på darrande ben ner till lunchkrogen rakt över gatan för att fort som satan få i stort sätt vad som helst i en påse, så hungrig var jag. Eftersom jag lever lite utanför normen vad det gäller; lön, lunch och semester så hade jag ingen tanke på vad klockan var. Det visade sig att den var just så mycket som den är varjedag då Alla gubbkillar ska inmundiga sin lunch. Och just av samma anledning fick jag vänta på min mat. Där satt jag svinhungrig och trött och tittade eller snarare glodde vilken jag har lätt för i synnerhet när jag är för trött för att lägga band på mig.

Och aj vad jag såg många kostymer. Dom såg Inte ut som den på bilden här bredvid kan jag avslöja. Nej, jag vet inte var dessa herrdressar var inköpta men jag hoppas vid Gud att dom inte kostade mer än två hundra spänn, för det var verkligen ingenvacker syn någon av dom. Byxorna var fladdriga ( på fel sätt) med illa sydda sömmar som korvade sig efter hela benen som illa läkta operationsärr.

Kavajerna var lika sladdriga dom. Och till detta olika typer av foträtta skor som aldrig varit i kontakt med en skoborste. Men nu kommer det färsta. För när gubbkillarna skulle gå tillbaka till sina kontor då drog dom på sig svarta stabbiga vindjackor som knappt nådde över den sladdriga kavajen. Det var på gränsen att jag tappade matlusten.

Och det sorgligaste av allt var att Alla såg likadana ut.

Den här problematiken kan man inte skylla på ekonomiska förutsättningar, för det finns både snygga och billiga kläder att hitta i varje gathörn.

Kära kroppen

Det var länge sedan jag tränade. Förkylningar, middagar, jobb eller helt enkelt avsaknad av lust är det som har stoppat mig tidigare.
Men igår var det dags. Som en travhäst stod jag där och frustade inför att startbilen skulle släppa oss loss. Nu ska jag ta det lugnt tänkte jag, men sekunden efter hånskrattade jag åt den töntiga tanken. Trodde jag att jag skulle kunna lura mig? Knappast.
Först bleknade jag, sedan fick ansiktet en rosa ton och efter en halvtimma en lila färg som är allt annat än klädsam. Plötsligt tog krafterna helt slut. Jag vacklade bort till min vattenflaska och tittade irriterat på damerna som dansade på. Dom var ju för tusan både äldre, tyngre och mer otränade än jag. Vad fick dom kraft ifrån. Ska jag behöva smita ut med svansen mellan benen? Nej, fan heller. Och på något sätt så slogs reserven på. För kroppen kan mycket mer än man tror. Jag flög fram över golvet och svetten yrde. Strax var timmen över. Och lyckan bubblande i hela kroppen.

Nej nu Jävlar!

Vad är det frågan om!?!?
Var kommer det blonda spöket ifrån? Och hur hamnade hon överhuvud taget i rutan ?
Ja, jag snackar om vad hon heter i juryn till Idol. Ser dom inte samma ungar som vi? Och hör dom överhuvud taget någonting?
- Underbart, jättefint. Men du borde gestikulera mer med armarna...
Vad är det för typ av tips? Gestikulera? Planlöst vifta mer med händerna?
- Tack det ska jag tänka på...

Juryns omdöme är så uppåt väggarna att jag undrar om dom är mutade, eller bara sitter där för att provocera Om så är fallet är det bara att gratulera för det lyckas dom verkligen med.

Det finns ju hur många verbala och kunniga personer som helst som skulle kunna ta deras plats.
Vem valde dom och varför?
Och om man nu ska skaka om i Tv4 burken så söker vi också en ny pogjamledaje. Nej förresten. För att höra honom presentera Las gör hela kvällen. Då äj allt föjlåtet.

Stavar som en kracka

Käre läsare, ni är många jag vet...17 stycken är ni. Jag har nämligen fått igång min mätning så nu har jag koll på er. He he he...sitt inte där och garva för jag ser er, och jag vet var ni bor.
Så nu tar jag upp det, lägger fram det och drar ner brallorna. Jag stavar illa, jävligt illa ibland och det är få saker som kan skänka så mycket glädje som just stavfel. Förmodar att ni samlades runt datorn för att beskåda mina kråkor, men det bjuder jag på.
Jag var för många år sedan på en underbar semester med en kompis. Och mitt i den lilla grekiska byn låg en liten hamburgerbar eller vad man ska kalla det. Bara att se på den gjorde att magen slog en volt. Skulle man ha ätit där så hade man förmodligen aldrig kunnat lämna Grekland över huvud taget. Men det roligaste med den lilla syltan var de egenhändigt målade plakaten där också "maten" hade illustrerats via färgglada målningar för att riktigt väcka smaklökarna. Teckningarna måste ha varit gjorda av ägarnas barn och dom kan inte ha varit äldre än sex år, är ni med? Hamburgarna såg ut som någon form av fotsvamp i extrem förstoring. Och under stod det med hanmålad text:
HAM BUR
GEER
CHEESB-
URGUR
Då skrattade vi i tre timmar. Ni kanske inte riktigt kan se skylten framför er, men det kan jag så nu garvar jag igen. Det är kul när det är roligt måste jag säga...

Servicecenter

Jag ska öppna ett serviscenter och där ska alla tvingas gå i minst ett år som ens har tänkt tanken på att jobba extra i pressbyrån, för var faan har allt som tidigare kallades service tagit vägen?

I går släntrade en trött 23-åring fram för att plocka bort lunchtallriken.

- Smaaakaaa dä bja?, sa hon trött utan att titta på mig.

- Nej, det gjorde det, svarade jag kort och tydligt med blicken nitad på hennes feta hår.

- Nähe, dä va ju tjåkit. Men smaken e ju som baken...

Smaken e ju som baken... Är det ett sett att svara en kund på?

Nej, det är det inte. Rätt svar till en kund som inte tyckte att maten var god är:

Oj det var tråkigt. Kan jag bjuda på något annat? Vad var det som inte smakade bra? Vill du ha pengarna tillbaka?

Om man någon gång stöter på en person i en affär eller på en krog som är vänlig och tillmötesgående blir man ju helt förvirrar. Vad vill dom? Har dom snott någonting av mig?

Sista ansökan till mitt serviscenter går ut 1:a november så skynda er att söka!

Oj va mycket!

Jag fick världens bästa presenter!

Ett helt kitt med målarprylar + en basker som grädde på moset. Längtar tills jag får gå loss och öppna dörren och låta den sanna tysta kreativiteten ta plats på duken. Jag har redan börjat fundera över hur mycket man kan ta betalt för alstren. 7000? Snygg siffra, och inte oöverstiglig för en måste ha tavla, eller 1200 kanske? Det gäller att sätta ner foten direkt. Om inte ens jag själv värderar min konst högt vem ska då göra det? Jävlar va mycket stövlar jag kan köpa...det måste väl vara det som är meningen med livet? Ja, så måste det vara. Men ett par snygga stövlar på fötterna kan Ingen ta en.



Igår kopplade jag ( maken) en sån däringa mätning till bloggen. Och med iver öppnade jag den nu.
Tre besökare...hm....Ja hej på er då, kära läsare.

Ett förfärligt leve hepp hepp

Jag fyller år i morgon.
Det är inte direkt så att det pirrar i magen längre. Det som pirrar är möjligen att följa makens fruktansvärda beskrivning av vilket helvete han hamnar i för att hitta en present till mig. Denna jävulska resa beskriver han på sin blog.
Hm. Jag kommer förmodligen inte att sova en blund i natt. För hur jag än kommer att reagera när jag öppnar denna offentliga present så kommer reaktionen att beskrivas på hans blogg en timme senare.
Vad har vi hamnat i för värld? Är vi det första paret som söker råd i parterapin för att våra liv blottas på bloggen.

Nio timmar av lycka

När jag med iver senast stod i kassan för att förhöra mig om ett nytt PS-spel svarade den unga expediten:

- Brukar han spela den här typen av spel?

-Va? Han? Vem?

Det tog en sekund innan jag förstod att den unga snubben inte kunde föreställa sig att jag, som i hans ögon säkert var en tant, skulle köpa spelat till mig själv.

- Det är jag som ska ha det, sa jag lite förnärmat.

- Okej, svarade han lite generat som om han plötsligt skulle sälja en massagestav.

Då insåg jag att det inte rikligt är rumsrent att sitta inne och spela spel vid min ålder. Man kanske borde ha viktigare saker att göra på fritiden... väva, simma, gå stavgång eller sortera kvitton.

Igår gick min man och jag loss. Det var söndag, det regnade, vi hade inget inbokat. Vi spelade i nio timmar. Ja, jag säger det rätt ut och jag skäms inte. På eftermiddagen klarnade det upp och jag fick ett sting av dåligt samvete.

- Ska vi inte ta en liten promenad, frågade jag lite pliktskyldigt min man som knappt var kontaktbar.

- Är du tokig? Vi är ju tre skott ifrån att döda den här jävlen nu. Jag lämnar inte spelat för någonting.

Härligt, för det ville verkligen inte jag heller.

Motvilligt stängde vi av vid nio för att titta på en deckare, men så fort den var klar såg vi på varandra och då visste vi vad klockan var slagen.

Nu jävar skulle bossen dö. Och det gjorde han. Men vi hittade inget ställe att spara på så i kväll ska han få smaka på igen.

Om ni inte har provat att spela så tycker jag att ni ska träda in i en värld där allt är möjligt och inte ett dugg löjligt så dä så!

Längta är ett helvete

Om dom visste hur nära det är att dom åker på en rak höger, dom som har mage att säga att det är väl härligt att längta. Jag behåller handen knuten i fickan för jag inser att dom inte vet vad dom pratar om. Förmodligen har dom varit ifrån sin käresta någon helg eller möjligen en veckan någon gång.
Men den vanliga vardagen som dom tar för given, då dom kan slösa med varandra, reta sig på ouplockade strumpor eller andra löjliga trivialiteter det är den jag drömmer om och längtar efter. Att aldrig få landa på samma plats samtidigt i mer än möjligen fyra dagar som längst är ibland outhärdligt. Det gör så jävla ont att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig. Man är inte ledsen över att man är övergiven, lämnad eller ofrivillig singel. Man är ledsen över att vara väldens mest ensamma fru.
Men tänkt på hur härligt det är när ni väl får ses, säger vissa. Jo, visst. Men jag längtar ju nu, jag längtar efter att få slösa med min man, jag vill ha en vardag! Ett liv som håller ihop.
Säg aldrig att det är härligt att längta, om det inte handlar om dig själv. För snart smäller det!

Åååååååååååå

Det spelar ingen roll vart jag är på väg, hur mycket klockan är eller om jag befinner mig mitt i ett samtal. Möter jag en hund och detta gäller främst valpar, så kastar jag mig över hundskrället. Ägaren av densamma blir sällan lika glad som jag är. Men det går inte att låta bli, dom ropar ju på mig. Och när jag tittar in i dom varma bruna ögonen växer ett leende i mitt ansikte och jag blir lycklig. Hur kan en vilt främmande hund göra detta? Och så börjar det...Det kanske går. Man kan ju faktiskt ta med hundar nästan över allt, nästan. Jo, det finns ju folk som påstår att dom är allergiska, men är dom så många?
Och visst är det en bra bit till en park, men det är ju skönt att gå om det inte regnar. Eller om man är förkyld, bakis, stressad, trött, kall, varm, har träningsvärk, mens.
Och hur blir det om man vill resa bort? Skulle du kunna ta....? Nähe? Du sa ju det. Inte just nu? Nähe, tack ska du ha...
Och så är det dom svarta påsarna. Ja inte dom under ögonen. Dom som ska fyllas med. Nej, gulle vovvsingen inte än.

Mer död än levande

Jag läste just min mans mustiga, fartfyllda, bildlagda, rappa och roliga blog En riktig A-blogg.
Som jag skrev tidigare så sa han till mig, att det svåraste med en blog är att hålla den vid liv.
Ja ja ja, visst hade han rätt.
Min så kallade blog flämtar möjligen till då och då, men frågan är om man kan kalla den för levande? Jag är starkt tveksam.
Känner mig ganska tveksam till om jag själv lever idag.
Hur kan en förkylning slå undan allt vad kraft och livslust heter? Hela huvudet surrar och jag hör knappt någonting. Mängden snor jag lämnar ifrån mig är så groteskt stor så att jag måste ha gått ner åtta kilo sen i går kväll. Ögonen är som springor och jag låter som Lill-Babs innan hon slutade röka.
Åh vad det är synd om mig.

Där gick gränsen

Det är fredag, men inte vilken fredag som helst. Det är den sista fredag eller den första. I sju veckor jag längtat efter just den här fredagen. Fredag då det förbannade stambytet skulle vara klart. Fredagen då jag skulle få återerövra mitt hem. Kunna gå genom lägenheten naken, gråta, skratta, sjunga, hoppa och slå av en brakare i fred.
Allt såg ut att gå så bra. Badrummet blev snyggare än man kunnat drömma om, och den svindyra glasmosaiken min man jag valt med omsorg blev helrätt. Handfatet underbart och kranen, som ett smycke på hela härligheten.
Nu var det bara timmar kvar innan jag skulle få vinka ett ömt farväl till alla svettluktande, trevliga hantverkare.
Då hör jag plötsligt hur tonen dom emellan hårdnar. Korta svordomar blandas med allt för långa tystnader.
- Vad är det?, frågade jag oroligt?
Och då kom den. Droppen som fick bägaren att fullkomligt rinna över.
Väggen måste bilas upp. Rörisen hade gjort fel...
Kanske går det att rädda på annat sätt men förmodligen inte.
Jag känner mig just nu som Lars Ekborg när han i dambyxor konstaterar att allt är kört i filmen "Att angöra en brygga".
Jag sitter och stirrar framför mig med en tom blick. Och just nu vet jag inte om jag någonsin blir mig själv igen.

Mitt hem har blivit våldtaget!

Att tjata om hur jobbigt det är med hantverkare känns lika spännande som att fundera över var "den andra strumpan" tar vägen i tvättstugan.

Men det finns något tryggt och charmigt över hantverkarnas tidlösa och hopplösa sätt att vara.
Dom finns just nu över allt.
Som en liten present fick vi, två veckor efter att vi köpt vår lägenhet veta att det skulle bytas stammar i huset.
När då?
NU!
I köket eller?
Kök OCH badrum...
Underbart, i synnerhet när man jobbar hemifrån, med att skriva.
Men vi kommer inte att störa, gallskrek den havdöva hantverkaren och började bila upp golvet. Och jag mitt nöt trodde honom.
Nu är det snart över, men i förra veckan nåddes ett klimax. Jag skulle upp klockan fyra för att åka till Arlanda. Och eftersom man nu får glädjen att smyga ner i källaren för att dela dusch med sina grannar så tänkte jag att det var bättre att duscha på kvällen så var det gjort.
På med morgonrocken, tofflorna. Med nessesären och handuken under armen skulle jag öppna dörren för att gå ner. Det gick inte. Jag försökte igen. Så förstod jag att hantverkaren hade låst om sig när han gick. I med nyckeln...den går inte in. Hjärtat började slå snabbare och snabbare.
Va faan! Jag var inlåst!
Jag ringde min kompis som har en extranyckel, men hon kunde inte komma. Ring nummerupplysningen så får du numret till dina grannar. Men jag känner ju ingen, har ingen aning om vad dom heter. Det här är straffet för att jag är så ointresserad, tänkte jag.

Så satt jag där med fem telefonnummer till människor jag inte hade en aning om vilka dom var. Inget svar på dom första fyra. En kvar. Snälla svara...
- ...haalååå, svarar en tant som lät mer död än levande.
- HEJ, skrek jag för att vara övertygad om att hon hörde mig.
- JAG HETER KATRIN OCH BOR I DITT HUS.
- ...aaaa...
- OCH JAG HAR BLIVIT INLÅST, AV HANTVERKARNA. DET VAR SÄKERT INTE MENINGEN, DOM VISSTE VÄL INTE ATT JAG VAR HEMMA, svamlade jag på och kände att det blev en allt för lång utvikning som blev allt annat än tydlig, vilket var min mening.
- KAN DU KOMMA UPP TILL MIG SÅ STOPPAR JAG UT NYCKELN TILL DIG GENOM BREVLÅDAN SÅ KAN DU ÖPPNA UTIFRÅN?
- ...går det då?
- JA DET ÄR INGA PROBLEM!
- ...ja då går jag nu...

Mm och då är du väl framme strax innan mitt plan går i morgonbitti tänkte jag och ställde mig beredd med ögat mot kikhålet i dörren. Efter en god stund åker hissan långsamt upp till mig och ur hissen klev en liten tant som ser ut att vara hundrafemtio år. Hon såg sig om i trapphusen som om hon just sett dagen ljus för första gången och jag bankade frenetiskt på min dörr så att hon ska förstå var jag var.
- HÄÄÄÄÄÄÄÄR!, vrålade jag lätt panikslagen.
- TRYCK IN BREVINKASTET SÅ ATT JAG FÅR UT NYCKELN.
Ett litet knotigt fingen petas in och jag skickade ut nyckeln.
- ...nu ska vi se...
Tanten började fibbla med låset och jag hörde hur svag hon var och dessutom var hon i fel hål.
- NEJ! DÄR NERE SKA DEN IN, skrek jag.
Bara hon inte ger upp och glömmer varför hon står där och åker ner till sig med min nyckel.
Men tillslut fick hon upp den! Och när dörren slogs upp och tanten såg in i mina vitt uppspärrade ögon blev hon livrädd och backade mot hissen, under det att jag gallskrek:
- TACK!
Jag har inte sett henne sedan dess.

Håll den vid liv

Det svåraste med en blogg är att hålla den ,vid liv, sa min man när jag sa att jag skulle börja blogga. Varför det? För att man inte har tid? Jo, det har man allt. För att man inte skulle ha något att berätta? Inga problem. Frågan är snarare vad man ska välja.
Det jag är mest glad över med den här formen av skrivande är att jag inte har en aning om hur det ska se ut. Och det tänker jag inte ta reda på heller. Jag är inte intresserad av att läsa någon annan blogg. Nu trampade jag förmodligen på tusentals tår, men det skiter jag i.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är att ärlighet. Det slår mig ofta hur många människor det är som lever i förljugenhet i stort och smått. Dom bestämmer sig för hur dom vill vara och hur dom vill att deras liv ska ses ut.
Det får mig att må illa. För även om sanningen är mörkare, svårare och jobbigare så är jag övertygad om att man i längden aldrig kan fly den. Den finns där när färgen på kulissen börjar falna, den finns där när man tänder lampan eller när någon går fel.
Jag lever hellre i en jobbig verklighet som aldrig går sönder än i en skapad värld av glas.

20 år av färghållning

Det uppstår alltid vissa problem när två vänner skiljer sig.
Vem ska man vara lojal med?
Måste man välja någon?
Tydligen.
Jag fick just veta att i stort sätt alla mina vänner varit på middag hos min bästa väns exman. Hm. Dom var gifta i arton år, vi har firat nyår, midsommar, semestrar, födelsedagar och Gud vet allt ihop. Och det var till och med så att jag var med kvällen då dom träffades. Och trots det så var jag Inte bjuden. Hm...
Jag och alla andra vet i och för sig att det inte råder något som helst tvivel om vem jag är lojal emot och det är väl i och för sig också så att jag och mannen i fråga aldrig har skrattat oss harmynta ihop, aldrig pratat om livet, inte riktigt förstått varandra, och jag hade med största sannolikhet inte kommit på festen, men jag är i alla fall sur för att jag inte blev bjuden.
Det finns massor av exempel på hur vänskapskretsar har skurit sig när förhållanden har spruckit. Och mer än en gång har jag hört folk säga hur förvånade dom blivit för att den ena eller andra valt att fortsätta att umgås med exet istället.
Den självklara tanken man ställer sig nu är ju: Vilka skulle välja mig?
Så om jag sitter och ser fundersam ut, så vet ni vad jag tänker.

Två timmar av mitt liv

Åh, Gud!
Vilken start! Jag är genomblöt av svettig och har en puls på 313. Varför i helvete är jag så usel på att göra sånt här? Jag hade redan skrivit ett första inlägg men, det försvann. Vart då?
Ingen aning. Lade också in en bild tidigare, även den är borta. Alla klarar ju det här, varför gör inte jag det?
Att starta något av det här slaget är nästan lika vidrigt som att fylla i blanketter. Jag blir helt blockerad och vet knappt vad jag heter. Sen blir jag livrädd att alla fakta om mig ska hamna överallt och att någon kommer att knacka på ytterdörren och råna mig eller kräva skattepengar jag skulle ha betalat 1989.
Jo, jag hör att det låter helt rubbat. Men nu har jag förmodligen kastat mig ut i det oändligt stora, mörka där ni alla tuffa redan simmar runt med färgglada simringar och ett leende på era läppar. Men jag ber er, ha fördragsamhet med en livrädd och oteknisk människa som inte har en aning om hur man ska bete sig här.
Puh, måste vila nu.
K.