Så här är det.

Om man står tretton timmar två dagar i rad på ett stenhårt studiogolv, tar en härlig lunchrast på så där tio minuter och dessutom är över 40 år, ja då är man som ett utskitet äppelmos dagen därpå. Så trött är man...
Tydligare än så kan jag inte vara. Fötterna surrar, ryggen värker och tankarna har ingen riktning. Man är helt tom.
Och så säger ungdomar att det dom helst av allt vill jobba med är: TV. Varför då? För att kunna hänvisa till något offentligt man har varit en del av?

Att TV som media har en stor makt det rådet det inget tvivel om. Och det är faktiskt så att det spelar ingen roll vad man gör, om det är bra eller dåligt. Är man bara med i TV så är det ett tecken på att man är framgångsrik, man finns, man är att räkna med.
Men det finns hur många bra skådespelare, sångare, artister som helst som aldrig har varit med i TV, dom har jobbat på teatrar över hela landet i hur många år som helst - men dom syns inte.

Jag försår inte varför vi låter det vara så. Det är väl ändå vi som bestämmer?
Att tidningarna gör fyra helsidor kring Idol är ju helt absurt. Dom får oss ju att tro att det är något viktigt, det är ju pinsamt. Men vi accepterar det, köper tidningen och börjar prata om det verkligen var rätt person som blev utröstad.
Lägg av! Vakna! Köp inte kvällstidningarna.