Snacka går ju....

God fortsättning!

Då var den julen över. Eller? Jag vet aldrig när man kan säga att den är slut. Men så här dagen efter annandagen så borde väl julen vara klar för i år?

Mitt förra kloka inlägg handlade om att man inte ska fastna i andras traditioner utan skapa sina egna. Jättefina ord, men hur enkelt var det i praktiken? Så där...

Till jul-lunchen hade vi lovat att laga revbensspäll. Kunde väl te sig som en baggis men så enkelt var det inte. Det var nämligen fler än vi som gillade spjäll. Därför gapade hyllorna tomma där fläsket skulle ha legat. I den sjunde affären fick jag tag i det sista paketet. Jag tryckte det hårt mot bröstet och sprang till kassan för att verkligen göra revbenssjällen till mina. Då började hostan och den har inte slutat än. ( det var bara en passus som inte har ett dugg med julen att göra, just därför den är så störande)

Efter att ha grillat spjällen, torrglott lite på TV, hostat för Kung och fosterland gick vi slutligen till sängs. Jag väckte mig själv med en härlig hostatack och smög upp för att se ut över det snövita torget. Långsamma flingor fyllde på det tunna snötäcket, det var rikligt rart.

Så bar det iväg till den fösta anhalten. Utöver julbord skulle även julklappsutdelning ske innan halva skaran skulle dra vidare. Så redan från start hade alla koll på klockan.

När den sista köttbullen var uppäten var det bara att kasta sig över julklapparna.

Högen var enorm, barnen var inga barn längre men förväntningarna lika stora som när dom vara små. Att dela ut julklappar med andra familjer är inte att rekommendera.

Fördelningen blev så ojämn att ischokladen skar sig.

Eftersom julklappshögen var så stor blev det nu otroligt bråttom till nästa besök.

Vi halkade oss fram med kassarna fulla av fler klappar och väl framme hos mina föräldrar möttes vi åter av doften från Jansson.

Oj, vi som för en och en halv timma sedan tog den sista tuggan...

Jag såg med tårar i ögonen på det vackert dukade bordet och försökte sedan få kontakt med min stinna mage. Lite mer får väl plats? Men den bara mullrade att jag inte var klok. Den var ju sprickfärdig redan.

Så med en sillbit på tallriken fick vi be om ursäkt.

På juldagsmorgonen bad jag om att vi skulle få äta upp allt vi försakat igår till lunch istället.

Så för att verkligen visa hur mycket jag älskade mina föräldrar så skyfflade jag in allt som fanns på bordet.

Just ett sätt att visa kärlek på.

Så det jag ville säga med detta var att, det är lätt att ha kloka åsikter. Men inte lika enkelt att följa dom. Återkommer med tips innför det nya året.

Julen är lövtunn

Att det lätt blir bråk under julhelgen är ingen nyhet.

Förväntningarna är höga och många, och allt för sällan blir julen som man drömt om att den ska vara.

Det finns en enkel lösning på det problemet. Nämligen att skita i allt.

Skippa granen, strunta i att köpa julklappar, sätt eld på jullådan, ge fan i att koka skinka, ring upp släkten och säg att ni stannar hemma i år.

Väljer man den vägen så slipper man stressen och man sparar pengar.

Men vad vinner man mer?

Ingenting.

Alla blinkande ljusslingor, nervöst snurrande änglar, spruckna pepparkakor kan ju tyckas löjliga och onödiga. För vissa är dom säker det. Men jag tror att traditioner är otroligt viktiga.

Däremot behöver dom inte se ut som vi tror. Dom kan få ta vilken form dom vill utifrån vilka vi är.

Anledningen till att många känner sig pressade inför julen tror jag handlar om att man ska hålla liv i andras traditioner. Vi försöker kopiera vår barndoms jular. Och lever man ihop med någon så ska man tillfredställa traditioner från familjer.

Varför sätter man sig inte ner och tänker efter vad som verkligen är viktigt för en själv.

Men barnen då? Vi gör det ju för barnens skull. Jo, den tanken är ju fin. Men barnen skulle nog tycka att julen var fan så mycket roligare om dom hade två föräldrar som var glada.

Och fick dom dessutom vara med och skapa egna jultraditioner så kanske det skulle bli en riktigt god jul.

Nu är det min tur!

Julen är lång i år.

I förrgår var det julafton och i kväll är det dags igen.

Så kan det se ut när julen ska styckas upp mellan släkt och vänner i olika städer. Alla ska få lika stora delar.

Därför kläddes granen i fredags och en viss del av julklapparna delades ut på lördagen. Och i det mest uppskattade paketet låg Guitar Hero - en liten plastgitarr och en dvd med hemska låtar och en gitarrhals i bild med prickar man ska följa på sin lilla plastgitarr.

Den minsta tog inte av sig gitarren på två dagar.

När hon skulle fotograferas ihop med sina systrar framför granen såg hon ut som ett gamalt rocktroll, sjuk och eländig som hon var. Dom svarta ringarna runt ögonen gick allt för bra ihop med den lilla gitarren som på henne var helt lagom. Trött tittade hon in i kameran för att få det hela överstökat så att hon kunde få fortsätta spela.

I går kväll blev maken och jag ensamma. Vi tittade på varandra när tystnaden lagt sig och vi visste båda vad klockan var slagen. Utan ett ord gick maken fram och satte på spelet.

- Nu jävlar, sa han och ställde sig bredbent framför TVn.

Det gick ganska hyfsat men inte riktigt ända fram så jag ryckte guran ur handen på honom.

- Nu är det min tur! Det gick åt pipan direkt.

- Nu är det jag!

Så höll vi på i en timma trots att vi hade bokat bord på krogen. Det fick vänta.

- Vi säger så här. Ingen mat förrän vi klarat den här låten, föreslog jag.

Två timmar senare skakade vi båda av hunger och vi kom överens om att ta en matpaus.

Efter ytterligare en timma stod vi där igen. Och till slut satte jag den!

Vid tvåtiden kröp två trötta rockers till sängs.

Det är ingen dans på rosor att vara rockstjärna, det är ett jobb. Ett hårt jobb. Och som ni vet. Någon måste ju göra det.

Bio

Det var ett år sedan jag var på bio senast och jag förstår mer än väl varför det gått så lång tid mellan besöken.

Jag vet att det är dödsstraff på att säga att man inte gillar att gå på bio, men jag tar det. Jag gillar inte att gå på bio.

När någon föreslår det så stelnar jag som en pinne. Vad är det för sätt att umgås på? Sitta tysta bredvid varandra i två timmar för att sedan kliva ut i verkligheten mosig och jävlig.

Det är det där med att sitta instängd med främmande människor som är värst. Alla hostar och nyser, frustar och stånkar.

Och lägg sen till att dom och äter på någonting. Det luktar chips, popcorn, jordgubbar, mint, lakrits i en salig blandning. Det skrattas på fel ställen, och viskas dumma kommentarer. Folk tar av sig skorna och plötsligt har man ett par fuktiga tubsockor i ansiktet.

Och innan filmen väl börjar så ska man se fyrtioåtta trailers.

Filmen jag såg igår kväll var tre timmar. Vid tre tillfällen var jag övertygad om att den verkligen var slut. Jag satte på mig jackan och började kolla efter handskarna, men icke sa Nicke.

Påt igen...Det är få filmer som verkligen behöver vara tre timmar. Den här hade kunnat vara en halvtimma så tunn var storyn. Hade det varit en pjäs så hade jag lätt tagit upp en applåd för att få slut på eländet.

Nej, bio är inte min grej. Förr var jag för ung för att våga säga säga det:

Jag älskar film, men jag avskyr att gå på bio. Så dä så.

Rör mig inte!

Idag var jag på stadsteatern.
Klockan 12.00 var det en öppen repetition och vi var många som hade lust att krypa in på en mörk teater mitt på dagen.
Publiken bestod av 97% pensionärer och 3 % skådespelare.
Gissa om publiken var sugna på kaffe efter första akten som var en timma och fyrtiofem minuter?
Ja, är rätt svar. Och då kan ni även inräkna mig.
Så där stod jag nästan längst bak i raden av silvergrå medborgare. Det tog en jävla tid. Alla skulle pilla på varende jävla kaka och sedan ångra sig för att i sista stund backa och ta den dom först pillade på. Bakom mig stod en tant som oavbrutet körde handväskan i ryggen på mig. Dom första tre gångerna bet jag ihop men fjärde gången släppte det. Det finns nämligen ingeting som retar mig så som där någon pickar mig i ryggen. Jag blir bindgalen, måste förmodligen söka för det. Men det har jag inte hunnit ta tag i, så jag vände mig om och avfyrade en blick som inte var att leka med under det att jag väste mellan tänderna.
- Vad vill du? Det står människor framför mig och det här är inget nytt fenomen, det kallas kö.
Och när jag ändå var igång så fick sig gubben bredvid mig också en släng av sleven.
- Och var står du? Här framför mig eller bakom mig? Allt är okej bara du bestämmer dig.
Sekunden senare fick jag naturligtvis dåligt samvete.
Men det kan väl inte vara så att man inte har rätt att bli irriterad på en människa om den är över sextiofem år?
Eller är det så?
Om så är faller så ber jag om ursäkt. Och jag kommer verkligen att lägga det på minnet. För snart är man där. Och hämden är som sagt ljuv. Tur att jag inte kommer att möta mig själv.

Mycket folk

Jag jobbade med en utomhuskonsert i söndags. Det var 20 000 personer i publiken som trotsat vädret och parkerat sig framför scenen. Julkonsert i duggregn, det är grejer det.

Men med 20 000 i publiken blir det magiskt oavsett vad som sker på scenen. Det går liksom inte att ta på. Men det uppstår en kollektiv energi som skulle kunna få isar att smälta eller skogar att fatta eld om alla bara bestämde sig för det.

Det är som om folk upphör att ha en egen identitet och istället enas om att vara en grupp, med ett hjärta och en uppfattning. Vid ett tillfälle i konserten tända alla ljus och då blev det om möjligt ännu starkare. Det svarta torget glittrade som ett hav i solnedgången. Religiöst på något sätt.

Jag blev rörd över den kraft vi besitter om vi går samman.

Ska bara fundera ut något bra manifest och så ber att få återkomma om tid och plats.

Så gör vi nåt...bra och viktigt.

Någon annans verklighet

Jag har zappat runt nu i en halvtimma. På varenda kanal ser jag osminkade människor i sina egna hem som skrattar, gråter eller skäller på varandra
Är det inte lite skumt att en stor del av det som visas på tv just nu är en tjuvtitt in i andra människor verklighet?
Vi tittar på när andra människor bantar, bråkar, jobbar, renoverar eller lär sig prata med sina egna barn.
Men egentligen är det ju inte så konstigt för nyfikna är vi väl alla mer eller mindre.
Det som är lite trist är att just den där nyfikenheten dämpats för att vi får behovet tillfredställt via TV:n. Förr hade ju alla dunderkoll på sina grannar. Bakom gardinen stod folk och smög. Alla visste vad grannarna hette. Vad deras barnbarn jobbade med och vilken bil deras bästa vänner körde. Nu kan tanten bredvid ligga död i en vecka utan att någon lagt märke till något. Men vad Martin och Ulla vill ha för tapeter och vad Peter gillar för killar det har vi full koll på.
Från och med nu ska jag bli en riktig portvaktskärring. Öppna dörren så fort jag hör någon i trappan. Jag ska fråga vart alla är på väg och varför. Och om någon är snäll så ska jag bjuda in dom på kaffe och verkligen pumpa dom på information Jag ska återerövra verkligheten.

Nu brinner det!

Fick just ett samtal från min kompis som berättade om en debattartikel som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar skrivit. Den hade jag missat, så jag sökte upp den.
Har ni inte läst den så var så goda:
http://pmnilsson.wordpress.com/2008/08/24/jessica-zanden-och-cecilia-gyllenhammar-om-carl-hamilton-sluta-las-guillou-alska-istallet/
Min första reaktion var att det måste vara ett skämt. Så dum kan väl inte ens...ingen vara. Men det kunde dom tydligen. Det är nåt så skitnödigt och korkat att man blir både rädd och generad.

För några år sedan blev Jessica utbränd ( det är hon fortfarande i mitt tycke). Och fick då hjälp via kognitiv terapi. Idag arbetar hon som terapeut själv.
"Jag har en liten praktik där jag har mottagning", brättar Jessica i en intervju.
Jag hoppas att den är jävligt liten. För där får bara hon själv och Cecila plats.
Nej, läs och begrunda dumheten svart på vitt. Och försök att skratta åt eländet.

Uttorkad romantiker

Jag smög ner till videobutiken i träningsbrallor. Inte en kund så långt ögat nådde och maken borta. Ah, jag gör det. Jag smög upp den på disken och slängde en snabb blick över axeln. Jag tar den i en påse.

Så tryckte jag in den och kröp upp i soffan. Många hade sagt att den inte var nåt vidare. Och eftersom jag var sen med att upptäcka att serien faktiskt var bättre än jag trodde så var mina förväntningar mycket lågt ställda. Men Herre Gud att jag inte känner mig själv bättre. I två timmar och nitton minuter har jag bölat. Ibland för att det var lycklig kärlek och minuten senare för att hjärtan krossats. Hade jag varit dum nog och sett den på en biograf så hade jag fått sitta igenom alla visningarna och sedan smugit ut bakvägen. För jag snyftar inte till romantiska filmer, jag bölar. Manus, skådisar, språk, foto spelar ingen som helst roll om det handlar om kärlek. Då har jag inga skydd över huvud taget. Och inget omdöme alls. Det går rakt in. Om någon skulle fråga mig sekunden efter att jag sett vilken film som helst med kärlekstema så skulle jag vråla att det var det bästa jag hade sett.

Nu måste jag dricka fyra liter vatten innan jag somnar annars kommer jag att dö i sömnen av uttorkning.

Och jag tycker fortfarande att det var en underbar film Heja "Sex and the city"!

Dåligt samvete kostar

Jo, då var det dags igen. Dags att hitta bra, roliga och passande julklappar.

Något som är överraskande utan att vara fel, något som sitter som hansken, något som alla vill ha utan att dom vet om det.

För många år sedan när jag var på turné började jag handla i tid. Jag köpte dom första klapparna i september. Det var riktigt kul. För är man på turné har man hela dagarna på sig att strosa omkring och torrglo i varenda butik hålan bjuder. Och trots att det är samma kedjor över hela landet så ter sig plötsligt Ur & Penn riktigt härlig om den är belägen i Västerås.

Det var bara det att jag glömde hur mycket jag hade köpt så den julen fick alla mellan tio och tjugo klappar var och då blev ju det fel.

Nu är det forfarande ganska gott om tid. Och det ska jag ta vara på i år. För ju längre man väntar dess då dyrare blir klapparna. Det är som om man tror att man kan betala av på sitt dåliga samvete ju dyrare presenter man handlar. Tänk vad mycket pengar det finns i den potten. Det kanske är en lysande affärsidé att rikta sig direkt till alla som har dåligt samvete. Alla skilda föräldrar, otrogna män och elaka syskon. Jag skulle kunna jobba där. Först skulle jag ta emot en liten bikt för att sekunden senare informera om vad det skulle kosta att bli av med det dåliga samvetet. Men det vet ju alla att dåligt samvete inte kan säljas och gott samvete inte kan köpas. Och det är väl en jävla tur.

Alla är så snälla

Jag förstår mig inte på folk.

Lugnt och vänligt skrapar dom från vänster till höger under det att dom svarar på dumma frågor från den ointresserade programledaren. Och sen får dom 50.000 kronor. Skulle jag få det när möjligheten finns att vinna 5.000 000 så skulle jag bli tokig.

Det vore så underbart om någon vrålade ut den besvikelse som alla som vinner 50 000 måste känna.

Och samma sak är det med auktionsprogramen. När dom förnumstiga charmtrollen lutar sig fram och säger:

- Vad säger du om jag säger att den är värd...7000 kronor.

- Far åt helvete!

Tänk vad roligt om någon sa så. Men nej, alla säger samma sak.

- Men oj oj oj. Det var värst.

Vem skriver deras manus? Inte jag.

Nej folk är väldigt snälla. Och så vinner dom också. Själv vann jag just 25 kronor och mer lär det väl inte bli när man är så stygg som jag.