En duktig flicka

Det sägs ju att det viktigaste av allt är man ska låta barn känna att dom inte behöver prestera för att bli älskade. Först då kan man bygga upp en god självkänsla.
Och tydligt är att det är just som barn man skapar en personlighet som sen danar en resten av livet.
Men om man verkligen skalar bort allt vad prestation är. Vad blir då kvar?
För även om man inte blir bedömd utifrån vad man presterar på jobbet så blir man ju fortfarande bedömd som vän, kärlekspartner, granne, förälder, syskon eller som kollega.

Så vad är då god självkänsla?
En människa som inte anstränger sig för att vara en god vän, en bra kärlekspartner eller en bra förälder?

Stammis, knappast

Då var det dags igen, på med dom fulaste träningskläderna som någon skådats och in med fötterna i träskorna. För det måste vara promenadavstånd till gymmet annars är träning inte att tänka på för min del.

Hur många år har jag varit kund på det här gymmet egentligen? Femton år...femton år, det är lång tid. Det finns ju människor man tar på allvar som föddes då.

Och det var inte utan att jag var lite kaxig när jag gick genom entrén, men det var en glädje som snart skulle vara över för min del. För där framme vid dörren stod proffsen. Tre damer, förmodligen inte många år äldre än jag, men dock äldre. Dessa tre sköningar tränar varje dag. Dom står på samma platser och dom står längst fram i mitten.

För er som aldrig tränat aerobics så är det förmodligen ofattbart att folk har givna platser i salen. Detta är till viss del beroende på att vissa ställer sig i kö för att vara först in i salen men också genom en tyst och mystisk överenskommelse om att vissa har sina givna platser.

Och som sagt dessa tre stammisar flyttar man inte på.

- Hur många år har ni tränat här?, frågade jag fortfarande lite kaxigt.

- Tjugofyra år, svarade den ena blixtsnabbt.

- Oj, jag trodde jag var stammis. Men där låg man i lä.

Och jag förstår vad det är ni nu ser framför er. Tre pumor med rumpor som nypumpade fotbollar, och armar som får Madonna att se rött, för så borde det ju vara efter tjugofyra års träning. Expressen menar ju att man kan komma i form på fyra veckor...Men så är inte fallet med dessa damer. Dom har härligt runda magar och ben som brännbollsträn. Och jag ska nu berätta varför.

Dom rör sig nämligen inte ett skit. Visst dom byter om till träningskläder. Dom åker till gymmet i tid. Och dom står och pratar i en halvtimma innan klassen börjar. Men när den väl gör det, då viftar dom lite planlöst med armarna, det är allt. Jag har aldrig sett någon av dom svettas en droppe.

Men vem är jag att ha åsikter? Jag är möjligen kronprinsessa på gymmet.

Men dom är drottningar alla tre!

Rysliga ord

Alla vuxna människor har ett eget språk. Själv svär jag otroligt mycket. Det stör mig inte i ryggen, varken att jag eller någon annan svär.
Nej, det som stör mig är helt andra ord. Ord som får min hy att knottra sig och som får håret i nacken att resa sig. Här kommer dom, håll i er:

NAKENFIS - Vad i helvete betyder det? Jag vet att det ska vara ett gulligt uttryck för barn som är nakna, men det låter ju helt fruktansvärt. Och värst av allt är när barnen själva ropar ut att dom just är; en nakenfis...Huuu.

FREDAGSMYS - Det här är mer än bara en läskig kombination av bokstäver. Det här ordets innebörd är nästan det om är värst med det. För fredagsmys betyder att alla ska göra samma sak varje fredag. Då ska man nämligen äta tacos och titta på ett underhållningsprogram på TV. Det är omöjligt att hitta en avocado efter klockan sex på fredagar. Så kollektivt är det!

SMARRIGT - När människor säger smarrigt, får dom ett förnumstigt uttryck i ansiktet. Det är ett mer intimt ord än onani i mina öron. Jag åker in i munnen på människan och jag kommer inte ut.

Och här kommer några till som inte behöver någon förklaring.
MULLIGT, MAFFIGT, SUVVE...

Det tredje könet

När man som jag nämnt tidigare lever lite utanför samhället vad det gäller arbetstider till exempel , så har man möjlighet att se på TV på förmiddagen.

Just nu stirrar jag på "Efter tio" med Malou på TV4. Hon är en mycket kompetent journalist men det är något med programmet som gör att jag känner mig som om jag tillhör det tredje könet. Programmet är så kvinnligt, så innerligt, så varmt och består av så mycket mustiga härliga känslor så att jag kräks. Det sipprar ut en söt stank av doftljus från TVn och rutan blir kladdig av läppglans.

Man kan inte säga att det är fel val av gäster eller ämnen. Men det är något med anslaget som gör att det känns hopplöst förutsägbart. Allt ska grötas runt med och pillas på utifrån en kvinnlig synvinkel. Och om jag verkligen försöker förstå varför jag mår illa så tror jag att det beror på att hela programmet är helt humorbefriat.

Allt känns ofarligt och förutsägbart. För Malou och redaktionen har redan när dom bokat gästerna bestämt sig för vad dom vill ha ut av alla intervjuer. De låter sig aldrig överraskas och allt slås in i en rosa och mullvadsfärgad glansig låda.

Om det här är vad kvinnor vill ha, så är jag inte kvinna. Då tillhör jag det tredje könet.

Två hem tar makten

När man har två hem är det svårt att uppfostra dom båda.
Antigen blir det ena hemmet ett riktigt mönsterhem där det är välstädat ombonat och trevligt. Och det andra en bastard där dammet frodas i hörnorna och handfatet är solkigt av tandkrämsfäckar hårdare än betong.
Eller så blir båda lägenheterna två falska värstingar som håller upp en hyfsad fasad just när dom hör att man sätter nyckeln i dörren, men som så fort man går lever ett eget liv. Så har jag det.
Det är inget fel på någon av dom. Dom har goda förutsättningar att bli jättefina.
Jag kom just in i den ena som luktade lite instängd och där blommorna flämtade efter vatten, så jag sprang med kappan på och kastade vatten på dom.
Och när jag nu sitter och tittar på lägenheten så är det som om den hånflinar åt mig. Förmodligen känner den sig sårad för att den fått vara ensam under hela helgen. Men att den ska behöva sura så för det.
En lägenhet behöver kärlek, uppmärksamhet och gullning för att verkligen bli ett hem. Annars blir den bitter, sur och kall.
Nu ska jag tvätta den och sen ska den få lite nya blommor, för det älskar den. Och sen ska jag förklara hur mycket jag tycker om den. Och att den snart kommer att få en jättefin present, om den är snäll.

Så här är det.

Om man står tretton timmar två dagar i rad på ett stenhårt studiogolv, tar en härlig lunchrast på så där tio minuter och dessutom är över 40 år, ja då är man som ett utskitet äppelmos dagen därpå. Så trött är man...
Tydligare än så kan jag inte vara. Fötterna surrar, ryggen värker och tankarna har ingen riktning. Man är helt tom.
Och så säger ungdomar att det dom helst av allt vill jobba med är: TV. Varför då? För att kunna hänvisa till något offentligt man har varit en del av?

Att TV som media har en stor makt det rådet det inget tvivel om. Och det är faktiskt så att det spelar ingen roll vad man gör, om det är bra eller dåligt. Är man bara med i TV så är det ett tecken på att man är framgångsrik, man finns, man är att räkna med.
Men det finns hur många bra skådespelare, sångare, artister som helst som aldrig har varit med i TV, dom har jobbat på teatrar över hela landet i hur många år som helst - men dom syns inte.

Jag försår inte varför vi låter det vara så. Det är väl ändå vi som bestämmer?
Att tidningarna gör fyra helsidor kring Idol är ju helt absurt. Dom får oss ju att tro att det är något viktigt, det är ju pinsamt. Men vi accepterar det, köper tidningen och börjar prata om det verkligen var rätt person som blev utröstad.
Lägg av! Vakna! Köp inte kvällstidningarna.

Hur trött?

Hur trött är man när man har jobbat i tretton och en halv timma?
Det berättar jag i morgon för nu orkar jag inte, så trött är man.

Kostym - inte på var mans kropp

Jag gick just på darrande ben ner till lunchkrogen rakt över gatan för att fort som satan få i stort sätt vad som helst i en påse, så hungrig var jag. Eftersom jag lever lite utanför normen vad det gäller; lön, lunch och semester så hade jag ingen tanke på vad klockan var. Det visade sig att den var just så mycket som den är varjedag då Alla gubbkillar ska inmundiga sin lunch. Och just av samma anledning fick jag vänta på min mat. Där satt jag svinhungrig och trött och tittade eller snarare glodde vilken jag har lätt för i synnerhet när jag är för trött för att lägga band på mig.

Och aj vad jag såg många kostymer. Dom såg Inte ut som den på bilden här bredvid kan jag avslöja. Nej, jag vet inte var dessa herrdressar var inköpta men jag hoppas vid Gud att dom inte kostade mer än två hundra spänn, för det var verkligen ingenvacker syn någon av dom. Byxorna var fladdriga ( på fel sätt) med illa sydda sömmar som korvade sig efter hela benen som illa läkta operationsärr.

Kavajerna var lika sladdriga dom. Och till detta olika typer av foträtta skor som aldrig varit i kontakt med en skoborste. Men nu kommer det färsta. För när gubbkillarna skulle gå tillbaka till sina kontor då drog dom på sig svarta stabbiga vindjackor som knappt nådde över den sladdriga kavajen. Det var på gränsen att jag tappade matlusten.

Och det sorgligaste av allt var att Alla såg likadana ut.

Den här problematiken kan man inte skylla på ekonomiska förutsättningar, för det finns både snygga och billiga kläder att hitta i varje gathörn.

Kära kroppen

Det var länge sedan jag tränade. Förkylningar, middagar, jobb eller helt enkelt avsaknad av lust är det som har stoppat mig tidigare.
Men igår var det dags. Som en travhäst stod jag där och frustade inför att startbilen skulle släppa oss loss. Nu ska jag ta det lugnt tänkte jag, men sekunden efter hånskrattade jag åt den töntiga tanken. Trodde jag att jag skulle kunna lura mig? Knappast.
Först bleknade jag, sedan fick ansiktet en rosa ton och efter en halvtimma en lila färg som är allt annat än klädsam. Plötsligt tog krafterna helt slut. Jag vacklade bort till min vattenflaska och tittade irriterat på damerna som dansade på. Dom var ju för tusan både äldre, tyngre och mer otränade än jag. Vad fick dom kraft ifrån. Ska jag behöva smita ut med svansen mellan benen? Nej, fan heller. Och på något sätt så slogs reserven på. För kroppen kan mycket mer än man tror. Jag flög fram över golvet och svetten yrde. Strax var timmen över. Och lyckan bubblande i hela kroppen.

Nej nu Jävlar!

Vad är det frågan om!?!?
Var kommer det blonda spöket ifrån? Och hur hamnade hon överhuvud taget i rutan ?
Ja, jag snackar om vad hon heter i juryn till Idol. Ser dom inte samma ungar som vi? Och hör dom överhuvud taget någonting?
- Underbart, jättefint. Men du borde gestikulera mer med armarna...
Vad är det för typ av tips? Gestikulera? Planlöst vifta mer med händerna?
- Tack det ska jag tänka på...

Juryns omdöme är så uppåt väggarna att jag undrar om dom är mutade, eller bara sitter där för att provocera Om så är fallet är det bara att gratulera för det lyckas dom verkligen med.

Det finns ju hur många verbala och kunniga personer som helst som skulle kunna ta deras plats.
Vem valde dom och varför?
Och om man nu ska skaka om i Tv4 burken så söker vi också en ny pogjamledaje. Nej förresten. För att höra honom presentera Las gör hela kvällen. Då äj allt föjlåtet.

Stavar som en kracka

Käre läsare, ni är många jag vet...17 stycken är ni. Jag har nämligen fått igång min mätning så nu har jag koll på er. He he he...sitt inte där och garva för jag ser er, och jag vet var ni bor.
Så nu tar jag upp det, lägger fram det och drar ner brallorna. Jag stavar illa, jävligt illa ibland och det är få saker som kan skänka så mycket glädje som just stavfel. Förmodar att ni samlades runt datorn för att beskåda mina kråkor, men det bjuder jag på.
Jag var för många år sedan på en underbar semester med en kompis. Och mitt i den lilla grekiska byn låg en liten hamburgerbar eller vad man ska kalla det. Bara att se på den gjorde att magen slog en volt. Skulle man ha ätit där så hade man förmodligen aldrig kunnat lämna Grekland över huvud taget. Men det roligaste med den lilla syltan var de egenhändigt målade plakaten där också "maten" hade illustrerats via färgglada målningar för att riktigt väcka smaklökarna. Teckningarna måste ha varit gjorda av ägarnas barn och dom kan inte ha varit äldre än sex år, är ni med? Hamburgarna såg ut som någon form av fotsvamp i extrem förstoring. Och under stod det med hanmålad text:
HAM BUR
GEER
CHEESB-
URGUR
Då skrattade vi i tre timmar. Ni kanske inte riktigt kan se skylten framför er, men det kan jag så nu garvar jag igen. Det är kul när det är roligt måste jag säga...

Servicecenter

Jag ska öppna ett serviscenter och där ska alla tvingas gå i minst ett år som ens har tänkt tanken på att jobba extra i pressbyrån, för var faan har allt som tidigare kallades service tagit vägen?

I går släntrade en trött 23-åring fram för att plocka bort lunchtallriken.

- Smaaakaaa dä bja?, sa hon trött utan att titta på mig.

- Nej, det gjorde det, svarade jag kort och tydligt med blicken nitad på hennes feta hår.

- Nähe, dä va ju tjåkit. Men smaken e ju som baken...

Smaken e ju som baken... Är det ett sett att svara en kund på?

Nej, det är det inte. Rätt svar till en kund som inte tyckte att maten var god är:

Oj det var tråkigt. Kan jag bjuda på något annat? Vad var det som inte smakade bra? Vill du ha pengarna tillbaka?

Om man någon gång stöter på en person i en affär eller på en krog som är vänlig och tillmötesgående blir man ju helt förvirrar. Vad vill dom? Har dom snott någonting av mig?

Sista ansökan till mitt serviscenter går ut 1:a november så skynda er att söka!

Oj va mycket!

Jag fick världens bästa presenter!

Ett helt kitt med målarprylar + en basker som grädde på moset. Längtar tills jag får gå loss och öppna dörren och låta den sanna tysta kreativiteten ta plats på duken. Jag har redan börjat fundera över hur mycket man kan ta betalt för alstren. 7000? Snygg siffra, och inte oöverstiglig för en måste ha tavla, eller 1200 kanske? Det gäller att sätta ner foten direkt. Om inte ens jag själv värderar min konst högt vem ska då göra det? Jävlar va mycket stövlar jag kan köpa...det måste väl vara det som är meningen med livet? Ja, så måste det vara. Men ett par snygga stövlar på fötterna kan Ingen ta en.



Igår kopplade jag ( maken) en sån däringa mätning till bloggen. Och med iver öppnade jag den nu.
Tre besökare...hm....Ja hej på er då, kära läsare.

Ett förfärligt leve hepp hepp

Jag fyller år i morgon.
Det är inte direkt så att det pirrar i magen längre. Det som pirrar är möjligen att följa makens fruktansvärda beskrivning av vilket helvete han hamnar i för att hitta en present till mig. Denna jävulska resa beskriver han på sin blog.
Hm. Jag kommer förmodligen inte att sova en blund i natt. För hur jag än kommer att reagera när jag öppnar denna offentliga present så kommer reaktionen att beskrivas på hans blogg en timme senare.
Vad har vi hamnat i för värld? Är vi det första paret som söker råd i parterapin för att våra liv blottas på bloggen.

Nio timmar av lycka

När jag med iver senast stod i kassan för att förhöra mig om ett nytt PS-spel svarade den unga expediten:

- Brukar han spela den här typen av spel?

-Va? Han? Vem?

Det tog en sekund innan jag förstod att den unga snubben inte kunde föreställa sig att jag, som i hans ögon säkert var en tant, skulle köpa spelat till mig själv.

- Det är jag som ska ha det, sa jag lite förnärmat.

- Okej, svarade han lite generat som om han plötsligt skulle sälja en massagestav.

Då insåg jag att det inte rikligt är rumsrent att sitta inne och spela spel vid min ålder. Man kanske borde ha viktigare saker att göra på fritiden... väva, simma, gå stavgång eller sortera kvitton.

Igår gick min man och jag loss. Det var söndag, det regnade, vi hade inget inbokat. Vi spelade i nio timmar. Ja, jag säger det rätt ut och jag skäms inte. På eftermiddagen klarnade det upp och jag fick ett sting av dåligt samvete.

- Ska vi inte ta en liten promenad, frågade jag lite pliktskyldigt min man som knappt var kontaktbar.

- Är du tokig? Vi är ju tre skott ifrån att döda den här jävlen nu. Jag lämnar inte spelat för någonting.

Härligt, för det ville verkligen inte jag heller.

Motvilligt stängde vi av vid nio för att titta på en deckare, men så fort den var klar såg vi på varandra och då visste vi vad klockan var slagen.

Nu jävar skulle bossen dö. Och det gjorde han. Men vi hittade inget ställe att spara på så i kväll ska han få smaka på igen.

Om ni inte har provat att spela så tycker jag att ni ska träda in i en värld där allt är möjligt och inte ett dugg löjligt så dä så!

Längta är ett helvete

Om dom visste hur nära det är att dom åker på en rak höger, dom som har mage att säga att det är väl härligt att längta. Jag behåller handen knuten i fickan för jag inser att dom inte vet vad dom pratar om. Förmodligen har dom varit ifrån sin käresta någon helg eller möjligen en veckan någon gång.
Men den vanliga vardagen som dom tar för given, då dom kan slösa med varandra, reta sig på ouplockade strumpor eller andra löjliga trivialiteter det är den jag drömmer om och längtar efter. Att aldrig få landa på samma plats samtidigt i mer än möjligen fyra dagar som längst är ibland outhärdligt. Det gör så jävla ont att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig. Man är inte ledsen över att man är övergiven, lämnad eller ofrivillig singel. Man är ledsen över att vara väldens mest ensamma fru.
Men tänkt på hur härligt det är när ni väl får ses, säger vissa. Jo, visst. Men jag längtar ju nu, jag längtar efter att få slösa med min man, jag vill ha en vardag! Ett liv som håller ihop.
Säg aldrig att det är härligt att längta, om det inte handlar om dig själv. För snart smäller det!