Det är fredag, men inte vilken fredag som helst. Det är den sista fredag eller den första. I sju veckor jag längtat efter just den här fredagen. Fredag då det förbannade stambytet skulle vara klart. Fredagen då jag skulle få återerövra mitt hem. Kunna gå genom lägenheten naken, gråta, skratta, sjunga, hoppa och slå av en brakare i fred.
Allt såg ut att gå så bra. Badrummet blev snyggare än man kunnat drömma om, och den svindyra glasmosaiken min man jag valt med omsorg blev helrätt. Handfatet underbart och kranen, som ett smycke på hela härligheten.
Nu var det bara timmar kvar innan jag skulle få vinka ett ömt farväl till alla svettluktande, trevliga hantverkare.
Då hör jag plötsligt hur tonen dom emellan hårdnar. Korta svordomar blandas med allt för långa tystnader.
- Vad är det?, frågade jag oroligt?
Och då kom den. Droppen som fick bägaren att fullkomligt rinna över.
Väggen måste bilas upp. Rörisen hade gjort fel...
Kanske går det att rädda på annat sätt men förmodligen inte.
Jag känner mig just nu som Lars Ekborg när han i dambyxor konstaterar att allt är kört i filmen "Att angöra en brygga".
Jag sitter och stirrar framför mig med en tom blick. Och just nu vet jag inte om jag någonsin blir mig själv igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar