Jag har smugit runt i andra människors liv idag. Måste ha tittat på allt för många deckare. För så fort jag kliver över tröskeln så börjar jag mina ögon söka efter det gömda, det som dom tror att dom flyttat undan, men som jag alltid hittar.
Dom flesta är numera ganska duktiga på att få hemmen att se så där själlösa ut som dom ska när dom ska säljas. Det är ju inte ett hem man vill köpa utan en lägenhet.
Men den jag såg idag överträffade allt jag sett genom åren. När jag klev in i hallen så trodde jag att jag drabbats av en akut hjärnblödning, men när den leende mäklaren lämnade över en beskrivning till mig var hon snabb med att säga:
Han är arkitekt som bor här. Han har gjort allting själv.
Aaa det är alltså han som fått en hjärnblödning, och det var inte igår han fick den.
Tiden hade fullkomligt stannat i den lägenheten. Och det är väl helt okej om den hade stannat på 20-talet eller till och med på 50-talet. Men den här hade lagt sig ner för att börja självdö 1986.
Det fanns så mycket rökta speglar så att jag för ett ögonblick trodde att jag var på Alexandras. Det hade inte snålats med färger, och nu snackar vi: tegelrött, asurblå, svart och silver.
Jag hade faktiskt glömt hur vidrigt fult allt var på 80-talet men nu kom det tillbaka som en boomerang kastad ev Svenne Hedlund själv.
Det roligaste var att se hur de två mäklarkvinnorna försökte parera alla chockade spekulanter i dörren.
Jag är så nyfiken så att jag håller på att spricka över vem det är som bor där.
