Rent hus

Nu är det gjort!
Och tillfredställelsen är större än jag kunnat ana, även om jag förstod att det skulle kännas skönt.
Städskrubben är städad, sorterad och organiserad. Varje hylla har ett tema. Och varje sak sin egen plats.
Jag försökte inbilla mig att jag verkligen förtängde all skit därinne så fort jag stängde dörren, men någonstans innom mig låg bilden kvar och den fick mig att må illa.
Det kanske låter som om jag är någon pedant typ, men så icke fallet. Nej långt därifrån.
Men om det är skitigt så mår jag faktiskt riktigt illa.
Vid ett tillfälle skulle jag åka till en väninna för att spendeta helgen i hennes sommarhus.
Det var sommar och sol och vi hade handlat både vin och mat. Och det fanns inga gränser över hur stolt hon var över sitt hus.
Hon visade mig runt i huset och jag blev bara mer och mer stel. Huset var nämligen nåt så skitigt att håren reste sig på armarna. Såg hon inte det jag såg?
Tydligen inte.
På kvällen när vi skulle gå och lägga oss kröp jag ner i ett par lakan så var så smutsiga att dom blivit vaxartade och jag hoppade upp ur sängen ingen och satte på mig kläderna innan jag motvilligt kröp ner igen.
Jag vaknade tidigt som vanligt. Smög ner för trappan och gjorde något som kunde kostat vår vänskap. Jag skurade hela toaletten och köket. Kalla mig kärring, men Gud så skönt det var.
När jag var klart kände jag mig både tillfredställd och lite orolig över hur hon skulle reagera.
Men reaktionen uteblev helt från hennes sida.
Hon såg inte vad jag hade gjort. Och förmodligen såg hon inte heller hur det såg ut innan jag hade städat.
Tänk så olika man kan vara.

Grå blues

Att ha en blues kan vara riktigt skönt och kreativt. Man gråter rena vackra tårar och spelar musik som gör att gråten tilltar. Man sippar på ett glas rött och skriver poesi som ingen människa någonsin får läsa. Det är en blå blues.

Har man däremot en grå blues så är det inte lika muntert. Det gråa bluesen ger inte ifrån sig någon bitterljuv ton. Den lägger sig bara över hela tillvaron som ett förlamande täcke av hopplöshet.

Och har man just käkat upp en kur och åter känner hur taggtråden tilltar i halsen under det att det snöblandade regnet smattrar mot fönstret så är det just en grå blues man får.

Hur f-an kan man bli sjuk för femte veckan i rad? Hur många varianter på virus finns det?

Jag har hittills aldrig hört att så många är så sjuka så länge som nu. Men inte känns det bättre för det. Det var ju nu jag skulle börja det nya året. Ta tag i träningen, börja ta sånglektioner, byta mentala däck. Och så startar det så här. Med en riktig sladd.

En krasslig och förstående kram till er andra som har en grå blues!

Kalvar på grönbete

Det är lätt att fastna i soffan. I synnerhet nu med 169 kanaler att välja mellan. Men i kväll fick jag upp rumpan från soffkuddarna. Och det är jag glad för.
Jag såg nämligen en elvenuppsättning av "Little shop of horror". Det är ju en charmig musikal med kanonmusik redan som start, men i den här uppsättningen blev det mer än så.
Scenen var nämligen full av drömmar. En del små och sköra, andra utvecklade och gigantiska. Och alla ville dom samma sak.
I lite hemmasydda dräkter trängdes tjejerna som gick danslinjen. Koreografin var allt för stor för den lilla scenen så allt blev lite hoptryckt.
Dom tuffa tjejerna som skulle spela slitna tiggare hade inte någon större lust att för den skull vara fula så där fladdrade lösfrallorna under den välsminkade ögonskuggan.
Men då och då glimtade en äkta replik till och det räckte för att få hela föreställningen att glöda.
Att få se så många drömmar samtidigt var en ren lycka.

Det kära gamla gänget

Så stod vi där igen, med något rundare magar och lite fetare lår, men med ett förväntansfullt leende på läpparna. Vi var kanske en tredjedel av den trogna skaran. Och så började någon berätta om sin trasiga fot. En annan fyllde snabbt på med sitt dåliga knä och själv berättade jag i att jag varit sjuk i tre veckor. Hur skulle det gå?
Man är inte tjugo längre...oj oj oj...
Vi haltade in i salen och vår snälla men hårda magister Magnus såg inte ut att ha gått upp ett gram snarare tvärt om. Vi är ett gäng tanter så är det tänkte jag. Men tanken var inte sorglig. För det finns en värme mellan oss som inte finns någonannanstans Vi vet inte ens vad vi heter fast vi har träffats flera gånger i veckan under många år. Jag vet inte vad någon jobbar med eller var dom bor. Och det finns något befriande i det. Vi finns bara där. Jag tror inte ens att jag skulle känna igen någon av dom i vanliga kläder.

Efter tio minuter hasade jag iväg till min vattenflaska. Tänkt att man inte får betalt för det här. Man betalar till och med för detta lidande.
Men sen kom den där sköna känslan när svetten bryter fram och kroppen lägger i trean.
Fler växlar fanns inte idag, men det räckte.
Nu är det bara att hålla i de kommande två veckorna för det som sen sker är värt allt.

Utan krav var det....

Att skriva här var till en början något som var befriande, kul och skönt.
Det var ett litet krypin där allt var möjligt och jag var fri.
Ibland småsprang jag till datorn för att få ner tankarna så fort som möjligt.
Så är det inte längre.
Efter att ha läst några bloggar så kände jag ett lätt illamående.
De flesta texterna poppade fram i käcka, fräcka ordalag. Skruvat, fyndigt och med en snygg knorr på slutet. Suck...är det så en blogg ska se ut? Då vill inte jag vara med.
Det var ju precis det jag inte ville att bloggen skulle vara.
Så nu gör jag ett försök att återerövra den här lilla vita ytan för att få den att fylla den funktion
jag vill att den ska ha.
Det var väl en kul start på det nya året?