Vad var det nu igen?

Ja, vad säger man? Förlåt...det har varit så mycket...oj vad tiden går, eller jag har faktiskt inte haft lust att skriva?
Skit samma, nu skriver jag.

Jag har ju som bekant ganska svårt för att gå på bio. Att sitta instängd med främmande människor som snurvlar, äter och viskar är inte det bästa jag vet.
Men för en vecka sedan blev jag bjuden på en filmpremiär och vad gör man då? Då går man.

"Den enda rationella" var filmen jag såg och jag är mycket glad för det.
Det roligaste med filmen är dess recensioner Den visade sig nämligen bli en vattendelare.

Själv älskade jag den. I första hand för det bländande skådespeleriet och den lysande dialogen men även för att någon vågar berätta en historia där man tar ut svängarna. Det roliga är att alla som skrev ner den här filmen ääääälskar spanska och franska filmer där det här yviga sättet att berätta en historia är mer en regel än ett undantag.
Men gör man det i Sverige, aj aj aj. Då är man ute och cyklar En av dom roligaste kommentarerna kom från Tv4s mystomte Ronny ( tydligen utan efternamn) som sa att han tyckte att filmen var obehaglig och därför fick ett sämre betyg.
Men snälla Ronny, vad går livet ut på? Att bli tjockare och gladare för varje dag som går? Att låta sig roas på samma sätt om och om igen?
Nej, skit i Ronny och alla som inte vågar få lite ont i magen tack varje en lysande film och gå och titta på den omedelbart.

Man krymper

- Hej jag skulle hämta en kjol som du bytt dragkedja på.

- Va?

- En kjol...jag har redan betalat den. Den är svart.

- Åh snälla, jåg käner däj. Den är her snela. Do vett dett ärr väddret. Man kriper vett du snela?

- Ja, man krymper.

Hörde just en krönika på radion om hur väderfixerade vi svenskar är. Och det är ju sant. Själv tillhör jag nog en av dom mest frekventa besökarna av SMHIs hemsida. Det första jag gör på morgonen är att vända på tidningen för att se vad det ska bli för väder.

Vissa människor verkar inte bry sig så mycket, men själv är jag som en vandrade barometer När ett lågtryck drar in så får en djävulsk huvudvärk. Ett ok läggs på mina axlar och allt kraft rinner ur mig. Lika ljus ter sig framtiden och livet när ett maffigt högtryck parkerar över mitt huvud. Hur simpel kan en människa vara?

Öppna din dörr

Jag har smugit runt i andra människors liv idag. Måste ha tittat på allt för många deckare. För så fort jag kliver över tröskeln så börjar jag mina ögon söka efter det gömda, det som dom tror att dom flyttat undan, men som jag alltid hittar.

Dom flesta är numera ganska duktiga på att få hemmen att se så där själlösa ut som dom ska när dom ska säljas. Det är ju inte ett hem man vill köpa utan en lägenhet.

Men den jag såg idag överträffade allt jag sett genom åren. När jag klev in i hallen så trodde jag att jag drabbats av en akut hjärnblödning, men när den leende mäklaren lämnade över en beskrivning till mig var hon snabb med att säga:

Han är arkitekt som bor här. Han har gjort allting själv.

Aaa det är alltså han som fått en hjärnblödning, och det var inte igår han fick den.

Tiden hade fullkomligt stannat i den lägenheten. Och det är väl helt okej om den hade stannat på 20-talet eller till och med på 50-talet. Men den här hade lagt sig ner för att börja självdö 1986.

Det fanns så mycket rökta speglar så att jag för ett ögonblick trodde att jag var på Alexandras. Det hade inte snålats med färger, och nu snackar vi: tegelrött, asurblå, svart och silver.

Jag hade faktiskt glömt hur vidrigt fult allt var på 80-talet men nu kom det tillbaka som en boomerang kastad ev Svenne Hedlund själv.

Det roligaste var att se hur de två mäklarkvinnorna försökte parera alla chockade spekulanter i dörren.

Jag är så nyfiken så att jag håller på att spricka över vem det är som bor där.

För frisk för att vara sjuk

I förrgår ringde mamma med gråten i halsen. Hon sa åt mig ta ta det lugnt innan hon ens berättat vad saken gällde.
- Men säg då för faaan! Vad är det?!, svarade jag så där mjukt och fint som en riktig dotter ska.
- Pappa kan inte gå, jag måste ringa efter en ambulans

Och sen kom väntan. Jag tittade på mobilen var femte minut. Och plötsligt kom ett sms från mamma. Hur i helvete hade hon lyckats med det? I timmar hade jag suttit med henne och telefonen och visat gång på gång hur man skickar och sen tar emot ett sms, men det tycktes aldrig gå in. Men nu när hon verkligen behövde så kunde hon ju.
Med stora bokstäver stod det: VI ÄR KVAR PÅ AKUTEN
Efter en timma ringde jag och hon svarade viskande...hallå...mottagningen var usel och jag fick ingen klarhet i hur läget var....röntgen..avd..sen..ja...
På eftermiddagen ringde hon hemifrån. Alla möjliga prover hade tagits.
- Men vad sa läkaren då?
- Vi fick inte prata med någon läkare. Systern sa att vi kan få svar först i morgon.
- Men åk dit då och be om att få prata med en läkare. Du måste ligga på annars får man ingen hjälp.
- Näe, det är ingen idé att vara så där påstridig.
Men där hade mamma fel. För är det något man Måste vara så är det just påstridig annars får man ingen vård alls.
Provsvaren visade ingenting. Och det pappa fick med sig när han på vingliga ben gick därifrån var:
- Du får väl komma tillbaka om det blir värre.

Ja, tack så mycket då.

Man är väl en hårding

Vi kom just hem efter några dagar i solen. Den riktiga solen. Inte den här mesiga vårsolen som lite lamt försöker värma upp husväggarna och caféstolarna. Nej, vi snackar solen med stort S nu.

Den första morgonen vi vaknade så ryckte jag som vanligt upp gardinen för att se vad det var för väder, och mycket riktigt så jobbade solen som den skulle, från en klarblå himmel.

Ner till poolen och fram med boken och av med kläderna. I ett par timmar låg vi där och läste och jäste. Sen var det lite lunch. Och så tillbaka till poolen

Efter någon timma så var det den sedvanliga duschen som hägrade.

Jag klev in i badrummet inte ont anande och möttes av ett monster i spegeln. Ett lilalysande monster med flammig hals. Till och med den lilla ringen i bikin syntes knivskarp.

Om jag såg ut så då, hur faan skulle jag se ut på kvällen, hann jag tänka.

Och mycket riktigt. På kvällen hade den lila tonen tilltagit och den var så i ögonfallande att ett barn jag mötte började gapskratta när hon såg mig.

Jag strök längst husväggarna och det ångade om min 53 gradiga kropp.

Dagen därpå var det mulet. Och det är väl svaret på om Gud verkligen finns.

Det är härligt att få lite färg på kroppen.

Det är kul när det är roligt

Hur mycket humor får plats i en människa?

Inte hur mycket som helst, det Vet jag. För om man blir matad med enbart roligheter i sju timmar så ler man inte ens. Då hörs inte ett fniss.

Man ser snarare ut att vilja döda någon. Och det man längtar efter är en svårbegriplig dikt och till den vill man ha en stor stark ett saxsolo och en hård macka med ägg.

Det blir så absurt att jobba med humor när det handlar om såna här mängder. Det kanske inte ens är möjligt. Kan så här många människor, klämma ur sig så här mycket roligt tänker man när man ser på manushögen.

Jo, det är säkert möjligt, men frågan är om det går att få fram riktigt roligt material på så pass kort tid.

Tid är ju som bekant pengar och det råder det alltid brist på i TV-världen. I synnerhet när det handlar om att betala dom som skapar innehållet.

Dom ska helst, göra det gratis. Ha femtio års erfarenhet, men samtidigt vara glada över att få jobba med TV. Dom ska inte ha något riktigt liv som familj, vänner eller andra uppdrag. Och dom ska gladeligen nöja sig med att inte ens få komma med i eftertexterna. Herre Gud, dom får ju jobba med TV.

Och sanningen är den. Att man är glad över att få jobba med TV. Hur många teaterföreställningar skulle man behöva spela för att nå ut till samma publik? Ja, man fick väl nöja sig med att spela en pjäs här i livet. Och hur kul vore det?

Så på med kaffet igen. Och upp med ärmarna. Här ska skrivas roligheter!

Vad gör man?

Vad gör man när vädret är så där och nioåringens alla kompisar är borta?
Spelar kort, tittar på TV, låter henne sitta framför datorn hela dagen? Eller, så går man på museum. Vi har gjort några försök då och då. Och allt för ofta så har det varit så tråkigt att jag haft svårt att dölja min tristess. Nu skulle vi försöka igen. Vi tar Vasamuseet!
Vi var inte ensamma om den idén. På djurgårdsfärjan var det mer än trångt. Och när alla barnen fick syn på Gröna Lund så skrek dom rätt ut! Vissa på engelska, andra på franska och en del på tyska. Men alla kände dom igen Grönan och det var med tårar i ögonen dom tog emot informationen om att det inte var öppet. Nu skulle dom små stackarna få gå på något tråkigt museum istället eller möjligen skulle dom släpas runt på Skansen för att få se några luggslitna älgar och i värsta fall skulle dom bara få gå en planlös promenad som alla vuxna tydligen var så förtjusta i. Stackars barn.
Vi klev av och försökte hålla fanan högt om hur kul det skulle bli att se Vasaskeppet, fast jag hade mycket hellre gått på Grönan jag med.
Väl inne i den enorma byggnaden blev jag faktiskt glatt överraskad. Skeppet var bedårande vackert och nu gick det ju att se det till skillnad från när jag var där sist. För det man då såg var svart trä som besprutades med vatten en gång i kvarten.
Byggnaden var genomtänkt och snygg. Man kunde gå runt hela skeppet. Bilder och berättelser om personer som dog på båten satte fart på fantasin. Precis så ska ett bra museum fungera. Vi var säkert där i över en timma. Och som grädde på moset så slutade vi med en kaffe på cafét som även det överraskade med att vara både bra och snyggt.
Det är härligt att man kan bli överraskad åt det hållet också.
Men det är med glädje jag ser fram emot att Grönan öppnar igen. Riktigt stor blir jag tydligen aldrig. Och det är väl tur det.

Nu är tanten vaken

Det kan vara tyst och det kan vara TYST. Nu är det definitivt T Y S T. Det är söndagstyst och tant-tyst.

Klockan 6.30 vaknade jag. Inte pigg direkt, men ändå glad. För om jag hasade mig upp så skulle jag kanske kunna somna vid elva på kvällen.

Under kommande vecka ska jag nämligen börja jobba sju varje dag. Och det finns ingey värre än att gå upp med den där järnsmaken i munnen och pipet i öronen.

Så därför gick tanten (jag) upp och ner i tvättstugan kvart i sju. Det var ingen kö direkt.

Det är något magiskt med att vara vaken så här tidigt Man äger hela världen.

Det är bara jag och fåglarna som är vakna och det vilar något vackert över stan som om allas drömmar blandas till en ytlig schlagersång i rosa.

Pröva ni också, det är magi.

Artister på kalas!

Jag var på fest i lördags. Det var ett femtioårskalas. Ja, nu börjar dom komma. Tyckte att det var nyss jag serverade på pappas femtioårsfest, men det var tydligen några år sedan.

Födelsedagsbarnet i fråga är musiker så festens gäster var till stor del skådespelare, sångare och musiker. Alla var dom runt femtio. Före detta proggiga människor som med året blivit allt mer borgliga utan att riktigt vara medvetna om det.

Den proggiga och lite konstnärliga sidan av dom var numera ett chickt inslag i den annars så städade fasaden.

Vi blev indelade i grupper och fick till uppgift att skriva en låt.

En ganska rolig idé på vilken annan fest som helst, men med tanke på att de flesta av oss just arbetar med göra sånt till vardags så blev det lite pressat. Var fakturerar man...typ...

När vi väl satt oss till bords så fick vi veta att vi skulle få nordafrikans mat och allt jag kunde tänka på var gaserna som snart skulle infinna sig.

Så var det dags för den fösta gruppen att göra sitt framförande. Och det var vår grupp. Och det var tur det. För de övriga sex grupperna hade lyckats att sätta ihop nummer som innehöll så väl stämsång som koreografi.

Så var det dags för " Ja må hon leva" . Och vad som var kvar av den melodin var inte mycket. För alla lade kvintar, sjuor och terser.

Sen började talen, eller snarare sångerna. Då ställde sig sångarna på rad för att sjunga sånger till födelsedagsbarnet. Men det sken igenom allt för tydligt att anledningen till deras sång inte alls var riktad till henne utan bara ett egoistiskt behov av att få synas, höras och låta.

Jag kände mig som vanligt malplacerad Och värre skulle det bli.

För som tack för maten satte sig en kille vid pianot och började spela en afrikans sång. Och på ett för mig osynligt tecken började ALLA sjunga. Jag såg mig hastigt om. Och det var verkligen alla som sjöng. Ajja malla la sama lajja la majja....

Vad i helvete var det frågan om? När hade dom repat det här? Vad var det för text? Var alla uppväxta i Afrika?

Jag vet inte var jag hör hemma. Men inte var det där i alla fall.

Jag kommer nog alltid att förbli malplacerad

Min skräck

Jag är en dålig människa. Dålig på att låta folk vara som dom är. Jag är full av åsikter om hur folk borde leva sina liv för att bli lyckligare. Jag gör det av ren omtanke, men ibland undrar jag om folk hellre vill att man ge faan i dom helt och hållet. Dom människor som i längden uppfattas som trevliga är faktiskt dom som inte bryr sig ett skit. Neutralt går dom vidare i livet under det att dom säger: Ja, där ser man...
Men såna vänner vill inte jag ha. Nej, mina vänner får gärna tjata, nypa mig med sanningar som svider, skrika eller skratta åt mig. Bara dom är ärliga.
För det finns inget som är värre att förhålla sig till än människor som ljuger.
Dels har vi den gruppen som inte säger det dom menar. Men sen finns det tyvärr människor som verkligen ljuger. Varje gång jag blir utsatt för det så skakas min värld. Hur kan det vara möjligt?
Hur är man funtad om man kan se en människa i ögonen och hävda att verkligheten är en annan? När jag blir utsatt för det blir jag skräckslagen, för om vi inte är överens om att vi lever i samma verklighet så kan ju allt hända.

Mer än man tror

Med risk för att jag nu låter som en träningsfanatiker så måste jag berätta om något häftigt som hände igår.

Jag var nämligen så trött så att jag kände mig som om jag gick i sömnen. På förmiddagen satt jag på ett möte och spelade mig själv. Jag låtaslyssnade, låtsasförstod och låtsas sa saker jag trodde att dom ville höra. Men djupt där inne sov jag. På lunchen tappade en kille en tallrik mitt framför mig. Tre personer började hjälpa honom att plocka upp skärvorna. Själv stod jag bara där mitt i eländet och stirrade som om jag tittade på en film.

Av en ren slump gick jag av vid rätt hållplats på hemvägen.

Och när jag sen kom hem satte jag på mig träningskläderna direkt, annars hade jag aldrig kommit iväg. Vilket jag faktiskt gjorde.

När musiken, i den redan svettstinkande salen, gick igång fraktat jag min kropp åt höger och sedan tillbaka samma väg till vänster. Det var som att baxa 100 kg potatis utan säck.

Nej, jag gå. Det här funkar inte, hann jag tänka. Men så skrek vår fröken och jag vaknade till en smula. Upp med knäna vrid åt väster och sen var det bara att skjuta ifrån med höger dojjan. Och en gång till och en gång till.

Jag vände mig om för att titta på klockan. Halvtid. Näe, Nu går jag. Men så stod hon där framför mig igen.

- Kom igen!, skrek hon en decimeter från mitt öra. Och det var som om hon väckte den där lilla människan som sovit så gott djupt inne i mig hela dagen. I spegeln såg jag att jag fått den där klädsamma lila tonen i ansiktet igen. Men nu tog krafterna helt slut. Jag gick bort mot min väska och lyfte den.

- KATRIN!

Hon hade sett mig. Och som en lydig hund släppte jag väskan och ställde mig åter på min plats.

- Tre varv kvar! Ni klarar det! Kom igen nu!

Och tro det eller ej. Vi gjorde det! Det fanns mer kraft. Och det fick mig att tänka till. När allt känns som om det är slut. När lusten, energin och motivationen är borta så finns det alltid mer.

Mer än vad man tror.

Vuxna sambos

I sommar har vi varit gifta i tre år.
Och under fyra år har vi pendlat mellan två städer.
Vi har haft två kylskåp att fylla och två sängar att ligga och längta i och två väskor med kläder.
Men igår blev vi äntligen sambos.
Att träffas i relativt vuxen ålder innebär mycket positiva saker och mycket saker...
Vi har numera fyra osthyvlar, sex uppsättningar salladsbestick, arton vaser och åtta burkar svartpeppar och tjugosju rullar toapapper. Var gör man av dom!?
Var ställer man alla böcker och framför allt dubbletterna?
Jag vet inte hur gammal man ska bli för att verkligen förstå hur mycket saken man faktiskt har.
Och det slutar alltid på samma sätt. Till en börjar så packar man klokt och pedagogiskt.
Man skriver på varje låda vad den innehåller och vart den ska.
Men sen börjar det. NEJ!, hade jag inte lagt ner knivarna i kökslådan...ja ja då får väl ligga här med fotbollsskorna, kartan över Rom och blockflöjten. Vad heter den lådan?
Vi har inte en sån låda. Vi har fem.

När jag igår kväll vinglade till sängs efter att ha packat upp åtta kökslådor och fyllt varje vrå i det stackars köket, så öppnade jag den första av dessa fem lådor och då kom tårarna.
Jag skrek ner i lådan!
- Var bor ni? Vad har ni för rätt att finnas på denna jord?! Ni har fyra sekunder på er att övertyga mig om att ni ska få bo kvar här.
Men det var tyst i lådan. Och jag tror att sakerna inte sa något till mig för att det är makens grejer. Hoppas att han får något vettigt ord ur dom. För annars får dom åka till sakhimmlen fortare än dom anat.

Krasch!!!

Jag vet!

Nu har jag sagt det, så ni behöver inte ens tänka tanken. Okej?

För igår hände det som inte får hända. Jag skulle bara kolla mailen en sista gång innan maken och jag skulle ut och döda zombes. (Ja vad då. Alla har vi våra egna så glädjeämnen här i livet.)

Och det var då jag såg det. Hela skärmen blev blå och sedan fylldes den av hård text som jag inte fattade ett ord av. Jag tog datorn i famnen och sprang till maken under det att jag skrek!

- Vad är det som har hänt! Titta! Hjälp mig!

- Jag har ingen aning.

- Nej Jag har ingen aning. Du har absolut mer aning än vad jag har. Säg nu vad är det....!

Sedan blev han så där tyst som han bara blir om det är något som är djävligt illa. Och bredvid honom satt jag och var för en gångs skull lika tyst jag. Tårarna rann svarta av mascara ner för kinderna och det var så tyst att man kunde höra när dropparna krossades mot sofftyget.

Efter en oändlighet sa han:

- Ja, jag vet inte vad som har hänt. Men det går inte ens att starta den i felsäkert läge.

- Va! Vad betyder det!?Cancer?

Var det här straffet för att jag varit så slö och inte skrivit det jag borde, det jag skulle, det jag faktiskt hade kunnat få ur mig? Var det så här Gud ville visa mig att man måste ta vara på de idéer man har. Att man aldrig ska ta något för givet. Jag hade lust att skrika:

- JAG FÖRSTÅR DIG! JAG ÄR EN SLÖ SLARVMAJA SOM INTE TAR ANSVAR FÖR MINA IDÉER ELLER UPPDRAG. SNÄLLA SNÄLLA GE MIG EN CHANS TILL SÅ SKA JAG VERKLIGEN SÄTTA MIG VARJE MORGON KLOCKAN NIO OCH SKRIVA.

BARA JAG FÅR TILLBAKA MINA ORD.

När vi sedan gick och lade oss så snurrade tankarna. Vad hade jag i datorn? Fanns det en möjlighet att kunna komma ihåg all geniala saker som bara fanns där som stödord. Nej.

Till slut for bokstäverna runt i en hastighet som gjorde att de blev till en svart hård boll.

På morgonen ringde jag till första bästa datadoktor och en ung snubbe sa att det säkert inte var någon fara, men helt säker kan man ju aldrig vara.

Sekunden senare lämnade jag med varsam hand över datorn till honom.

- Hur lång tid tar det?

- Svårt att säga. Kanske hinner vi titta på den idag.

Jag var på väg att fråga om jag kunde få sitta kvar med datorn och hålla den sällskap, men jag tordes inte.

Tre timmar senare ringde han.

- Aa, då var han klar!

- Klar? Hel? Fungerande? Allt kvar klar!?

- Aa.

Tusen kronor fattigare och tusen idéer rikare gick jag med pigga steg hem igen.

Och nu ska jag verkligen ta hand om dom, idéerna. Oavsett om dom är stora eller små.

Dåliga eller geniala. För alla idéer är lika bra!

Och jag vet. Jag borde ha gjort en back up...

Avundsjuk

Jag blir alltid lika förbannad när jag hör och framför allt ser människor som säger att dom inte behöver mer än fem timmars sömn för att vara utvilade.

Vad faan är det för fel på dom!?

Är det så man avslöjar en utomjording, för det är INTE normalt.

Där sitter dom med ögonvitor som är mintgröna och en hy som spritter av glädje. Klara i skallen och fulla av idéer. Hur går det till? Är det så enkelt att dom bara sitter där och ljuger?

I natt sov jag ca. sex timmar och det förvandlar mig till en kvinna runt sjuttio och mentalt till en sexåring. Hela ansiktet faller ihop och håret vissnar. Ögonfransarna ramlar av, naglarna spricker och vaderna värker. Slår jag i en tå så börjar jag böla och det är inte långt borta att tummen åker in som tröst.

Jag rör mig som en pundare och är lika kreativ som Linda Rosing. Jag klarar knappt av att bädda sängen. När jag hasat in i sovrummet så har jag glömt vad det var jag skulle göra där. Jag stirrar på sängen som vore det första gången jag ser den.

Är man en sämre människa när man behöver åtta timmars sömn för att vara sig själv? Eller är det så att jag gör av med två gånger så mycket energi som dom där töntarna som bara behöver fem?

Så måste det vara.

Design

Jag var på en miniatyr semester i lördags. Min väninna hade bokat in oss på ett designhotell och på kvällen skulle vi se en föreställning.
När hon sa vad hotellet skulle kosta så hade jag inte hjärta att säga det jag först tänkte: Är du helt galen!?, för hon lät lycklig som en sexåring.
Väl framme i Göteborg småsprang vi mot hotellet för att få beskåda detta lyxiga vi nu skulle unna oss.
Och visst var det ett designhotell. Det var så in i helvete designat så att man blev full i skratt. ALLT var designat. Knappar, knoppar, stolar, lampor, personalens näsor, det fanns ingen hejd på hur olika designers hade gått loss i sin skolade fantasi. Lamporna såg ut som blommor, blommorna som insekter och insekterna var glas. Är det just det som är design? Att göra en sak men få den att se ut som något annat? Tydligen.
Vi fick nyckeln till rummet och spänningen var olidlig när vi tyst vandrade fram på den tjocka heltäckningsmattan i den dovt ljussatta korridoren. Längst väggarna var mattan prydd med en tjock ryakant vilket gav en känsla av att feta dammråttor dött längst väggarna.
Ett grönt klick och dörren gick upp.
Jaha...jo, jaha ja ja. Det var ett normalstort rum, med lite roliga detaljer. Men mer var det inte. Vi klickade och tryckte på allt vi kom åt. Och i vissa fall öppnades skåp och i andra fall föll stolar ut. Vi smorde in oss i allt som stod på de kolsvarta handfaten. Och vi tryckte i oss gratispralinerna som låg på dom lövtunna faten.
Men nu var det hög tid att kasta oss ut på stan, för vi skulle ju shoppa också. Som vanligt duggregnade. Det gör det alltid i Göteborg. Vi försökte hitta affärer som i finns i Stockholm men det var inte lätt. Jag sa att dom kanske inte hade samma inköpare på kedjorna här i stan, men innerst inne visste jag att så var icke fallet.
Efter två timmar och två räkmackor var vi tillbaka på rummet. Och jag kastade av mig kläderna för att ta mig ett bad. Jag började med det sedvanliga trycket på knappen ovanför duschen, men inget hände. Sedan ryckte jag i den. Och sedan ryckte jag som faan i den. Men inget vatten syntes till. Nu började jag frysa i den tjocka vita badrocken. Och jag vrålade till väninnan som kom in i badrummet med ett överseende leende på läpparna.
- Så här gör man…
Men inte kom det något vatten. Och eftersom det var hon som bokat rummet så kände hon sig tydligen lite ansvarig för sekunden senare stod en glad och elegant kille i badrummet och blötte ner sin mörka kostym utan att lyckas få vatten i badkaret.
- Jag är hemskt ledsen för det här. Är det okej om jag erbjuder er sviten istället?
- Det är ju bada jag har längtat efter, sa jag med gråten i halsen.
- Det finns bad i sviten, sa han och brände av ett kritvitt leende.
- ...och det är för samma pris, sa jag lite skeptiskt.

Kunde någon vara så servisinriktad i Sverige?Näe det här var nåt lurt.
- Självklart, sa han och bar alla väskorna i sina lilla famn.
Och bakom honom småsprang min väninna och jag. Vi såg med barnslig förtjusning på varandra.
Och sekunden senare sa det åter klick och dörren gick upp till sviten.
Nu var det andra bullar.
Vardagsrummet eller vad man kallar det var helt inglasat och ut från det en trekantig balkong. Tysta skjutdörrar i frostat glas, toalettstolar som såg ut som rymdraketer och ett badkarl som hela vår bostadsrättsförening hade fått plats i.
Och nu kom vattnet. I en tyst bred stråle rann det som ett vackert vattenfall. Men nu hade vi bara en timma på oss. Så när vattnet hade nått höftkulorna var jag tvungen att hoppa upp. Vi rusade iväg till föreställningen men båda längtade vi tillbaka till vår underbara svit.
Det man kan lära sig av detta är att om man ska unna sig något så ska man inte vara småsnål. För femhundra kronor till får man sviten, och det vill man ha tro mig!

Skrivkramp

Det är bara att sätta sig ner klockan nio på morgonen och skriva, så enkelt är det...inte.

Hur trött blir man inte av att läsa om alla dessa nyfödda författare som spyr ur sig deckare efter deckare i sin lilla röda skrivarstuga som bara ligger ett stenkast från den härliga vita våningen. Med trätofflor på fötterna och en stor hemdrejad mugg latte i handen hasar om varje morgon över den kullstensgården. Och sen börjar dom skriva. Det bara kommer. En av dessa sa i en intervju att hon inte hade en aning om vad boken skulle handla om, hon bara skrev. Jaha.

Är det så att man måste ha en röd liten skrivarstuga för att detta ska inträffa?

Nej, det skulle inte funka för mig. Då skulle jag få sådan sjuk prestationsångest att jag aldrig mer skulle kunna gå ut ur den där stugan igen.

- Men kom ut nu! Vad gör du där inne? Du har ju inte ätit på fyra dagar nu. Du kommer att dö om du inte får mat i dig...

Och där inne i ett hörn skulle jag sitta och skämmas över att jag inte fått fram ett ord. Inte ens en klar tanke skulle jag ha tänkt på fyra dagar.

Nej det är inte min modell.

Men när jag verkligen måste lämna en text på utsatt tid så gör jag det. Och varför kan jag då inte ta vara på den här luftiga friheten jag har just nu? Vore det inte trevligare att skriva lite fläckvis och sedan ha tid att tänka ett varv till? Skruva och putsa lite. Näe.

Då börjar jag dammsuga, plocka ögonbrynen, puffa kuddarna, söka på nätet om när det är dags att sätta frön, sortera strumpor, sjunga lite....ja listan tar aldrig slut.

Människor hävdar alltid att dom längtar efter frihet, tid och valmöjligheter. Men det är bara skitsnack. För det är ytters få människor som verkligen kan hantera tid, frihet och val.

Många av oss skulle kunna frigöra ganska mycket tid om vi bara ville. Men vi gör direkta motsatsen. Så fort vi inte har ett schema så skapar vi ett. Vi bokar in middagar, tvättstugan, resor, kurser och Gud vet allt bara för att slippa friheten, tiden och tystnaden som uppstår när man Inte bokat in nåt.

Sen skyller vi på att det alltid är så jäkligt. Men är det inte så att vi i vissa fall väljer att ha det så?

Jag tror det.

Ensam hemma

Jag har haft dåligt samvete i onödan. I söndags lagade jag nämligen en wook för första gången sedan 80-talet. Och i den hade jag varit slö nog att lägga redan färdig strimlad kyckling som det dessutom var 30% rabatt på. Det blev ganska god men efter en timma bleknade maken.
- Hur är det?
- Jo då, lite ont i magen bara.
Sen blev det värre. Han sov inte på hela natten och på morgonen vägde han fyra kilo mindre än han gjorde när lade sig. Aj aj aj. Jag ska aldrig mer wooka, eller använda kyckling eller ens laga mat hann jag tänka innan jag var tvungen att rusa iväg.
Tre dagar senare släppte mitt dåliga samvete om man säger så. Det var Inte matförgiftning min man hade drabbats av det var maginfluensa och nu var det min tur.
Så här ligger jag nu, fyra kilo lättare, och ensam.
Bara tanken på vin fick mig igår att bli spyfärdig. Allt som i vanliga fall får mig att hoppa av glädje vid blotta tanken på att få inmundiga fick mig igår spyfärdig. Igår trodde jag aldrig mer att jag skulle kunna äta igen. Jag trodde på allvar att jag långsamt skulle tyna bort.
Men ack vad jag bedrog mig. Här ligger jag nu ensam och är mer än villig att trycka i mig en rostbiff, svepa en GT, sminka mig hårt och kasta mig i en taxi för att göra en våldsam entré på min man party. Men det skulle ta mig tre timmar att komma dit och om det var någon vaken vid det laget så vore dom säkert så fulla att dom inte ens skulle se mig. Rostbiffen skulle vara uppäten och spriten slut. Så jag tittar på när Goldie Hawn blir full istället. Varken hon eller jag kommer att bli bakis, det är ju skönt.

Humor - inget att skoja om

Med risk för att sticka ut hakan så kommer jag nu att avslöja att jag arbetar med humor.


Ja, jag hör er...


- Skriv nåt roligt då för faan...


- Det syns inte på den här bloggen...


- Tack för upplysningen, den behövdes...





Ja ja ja. Så nu är vi klara med det. Men jag ska tala om för er att i verkligheten är jag faktiskt jätterolig, så det så!


Men, det är inte alla som är roliga.
Just nu ingår jag i en arbetsgrupp som enbart består av män, eller killar kanske man ska kalla dom som inte fyllt fyrtio än. Och det komiska med detta är att dom aldrig ens ler. Nej, dom här grabbarna tar humor på allvar. Dom slänger sig med tekniska fraser som för mig är helt nya, eller så hör jag inte vad dom säger för dom pratar kraftig dialekt allihop.
Vi sitter i ett kvavt konferensrum och det ritas med färgpennor på vita tavlan.
Syret tar slut på en timma och kaffet smakar faan. Alla har var sin lap top uppslagen och ingen ser på den som säger något. Alla är dom helt inne i sina datorer eller tankar.
Det är kliniskt, rationellt, vuxet, manligt och dötråkigt.


Och då drabbas jag av torett som alltid gör när jag känner mig träng. Jag MÅSTE bara skoja.
Så det gör jag oavbrutet.


Deras blickar är roliga att studera för dom kan inte riktigt bestämma sig för vad dom ska tycka om mig och det triggar mig ännu mer.


Det roliga är att dom här killarna tycks skämmas över att dom jobbar med humor.


Jag vet inte vad det är dom skulle vilja göra istället, men det är uppenbart att just humor är något dom bara gör för ögonblicket. Förmodligen drömmer dom alla om att skriva det där
långfilmsmanuset som vänder upp och ner på hela Sverige och som äntligen gör att folk ser deras sanna begåvning.
Nej, i den miljön blir jag allt annat än kreativ.
Då längtar jag efter att bli full och efter det som är skitigt, galet, fult och gränslöst.
Som Benny Hill! Den glimten får mitt hjärta att smälta För den var full av lust, och det är väl vad det borde handla om. Eller?

Oj va lite

Oj va lite jag har skrivit på sista tiden.

Här om dagen träffade jag en väninna och hennes baby. Vi hade inte setts på sex månader och hon och babyn var lika söta. Hennes hår hade växt enormt och längst ut topparna fanns skiftningar från en gammal toning. Det såg jävligt ballt ut och jag drog med henne in på Åhléns för att hitta en likadan hårfärg till mig. Och där stod den. En förpackning med färg OCH slingor. Det var just det jag ville ha.

Hem som ett skott och med ett ryck var förpackningen öppnad och beskrivningen om hur man skulle använda den skummad. Först var det färgen i en halvtimma. Och sen en häxblandning av det som skulle bli slingorna. Mocca hette färgen och jag var mer än ivrig att få se resultatet.

Med en liten rund borste skulle man försöka få upp det mintgröna kletet för att sen plocka ut lagom tunna tussar av håret där detta jämt skulle fördelas.

Men Herre Gud så bökigt det var. Håret rullade sig runt den lilla borsten och kleret var omöjligt att få ut.

Fördela färgen jämt över hela hårstråt. Äh, så noga kan väl ingen människa vara...

Så jag kluttade i lite här och lite där. Femton minuter skulle det hela sitta i. Och efter exakt femton minuter ringde telefonen. Dolt nummer...jag övervägde en sekund men min nyfikenhet tog över och jag svarade.

Det var en kille från radion som ville höra om jag kunde tänka mig att medverka i ett radioprogram.

- Jo, jag har tänkt ringa dig flera gånger men nu blev det äntligen av. Vi gör ett program..

Han malde på och jag tittade oroligt på klockan som fullkomligt rusade fram. Mina svar till honom var extremt korta, för nu hade det gått trettio minuter sen färgen penslades på.

Kommer jag att tappa håret nu hann jag tänka innan jag avslutade samtalet och kastade ifrån mig luren.

Väl inne i badrummet såg jag mig själv i spegeln. Och det var inte mocca jag såg, så mycket kan jag säga. Kim Andersson släng dig i väggen, här kommer din efterträdare! Det var morotsrött - på sina ställen. Och det var inte vilka ställen som helst. Det jag hade lyckats med var att färga till mig en utväxt. Det såg ut som min naturliga färg var den orange i botten och det mörka något jag färgat för så där tio år sedan.

Jesses vad det kostar att ligga på topp.

Rent hus

Nu är det gjort!
Och tillfredställelsen är större än jag kunnat ana, även om jag förstod att det skulle kännas skönt.
Städskrubben är städad, sorterad och organiserad. Varje hylla har ett tema. Och varje sak sin egen plats.
Jag försökte inbilla mig att jag verkligen förtängde all skit därinne så fort jag stängde dörren, men någonstans innom mig låg bilden kvar och den fick mig att må illa.
Det kanske låter som om jag är någon pedant typ, men så icke fallet. Nej långt därifrån.
Men om det är skitigt så mår jag faktiskt riktigt illa.
Vid ett tillfälle skulle jag åka till en väninna för att spendeta helgen i hennes sommarhus.
Det var sommar och sol och vi hade handlat både vin och mat. Och det fanns inga gränser över hur stolt hon var över sitt hus.
Hon visade mig runt i huset och jag blev bara mer och mer stel. Huset var nämligen nåt så skitigt att håren reste sig på armarna. Såg hon inte det jag såg?
Tydligen inte.
På kvällen när vi skulle gå och lägga oss kröp jag ner i ett par lakan så var så smutsiga att dom blivit vaxartade och jag hoppade upp ur sängen ingen och satte på mig kläderna innan jag motvilligt kröp ner igen.
Jag vaknade tidigt som vanligt. Smög ner för trappan och gjorde något som kunde kostat vår vänskap. Jag skurade hela toaletten och köket. Kalla mig kärring, men Gud så skönt det var.
När jag var klart kände jag mig både tillfredställd och lite orolig över hur hon skulle reagera.
Men reaktionen uteblev helt från hennes sida.
Hon såg inte vad jag hade gjort. Och förmodligen såg hon inte heller hur det såg ut innan jag hade städat.
Tänk så olika man kan vara.

Grå blues

Att ha en blues kan vara riktigt skönt och kreativt. Man gråter rena vackra tårar och spelar musik som gör att gråten tilltar. Man sippar på ett glas rött och skriver poesi som ingen människa någonsin får läsa. Det är en blå blues.

Har man däremot en grå blues så är det inte lika muntert. Det gråa bluesen ger inte ifrån sig någon bitterljuv ton. Den lägger sig bara över hela tillvaron som ett förlamande täcke av hopplöshet.

Och har man just käkat upp en kur och åter känner hur taggtråden tilltar i halsen under det att det snöblandade regnet smattrar mot fönstret så är det just en grå blues man får.

Hur f-an kan man bli sjuk för femte veckan i rad? Hur många varianter på virus finns det?

Jag har hittills aldrig hört att så många är så sjuka så länge som nu. Men inte känns det bättre för det. Det var ju nu jag skulle börja det nya året. Ta tag i träningen, börja ta sånglektioner, byta mentala däck. Och så startar det så här. Med en riktig sladd.

En krasslig och förstående kram till er andra som har en grå blues!

Kalvar på grönbete

Det är lätt att fastna i soffan. I synnerhet nu med 169 kanaler att välja mellan. Men i kväll fick jag upp rumpan från soffkuddarna. Och det är jag glad för.
Jag såg nämligen en elvenuppsättning av "Little shop of horror". Det är ju en charmig musikal med kanonmusik redan som start, men i den här uppsättningen blev det mer än så.
Scenen var nämligen full av drömmar. En del små och sköra, andra utvecklade och gigantiska. Och alla ville dom samma sak.
I lite hemmasydda dräkter trängdes tjejerna som gick danslinjen. Koreografin var allt för stor för den lilla scenen så allt blev lite hoptryckt.
Dom tuffa tjejerna som skulle spela slitna tiggare hade inte någon större lust att för den skull vara fula så där fladdrade lösfrallorna under den välsminkade ögonskuggan.
Men då och då glimtade en äkta replik till och det räckte för att få hela föreställningen att glöda.
Att få se så många drömmar samtidigt var en ren lycka.

Det kära gamla gänget

Så stod vi där igen, med något rundare magar och lite fetare lår, men med ett förväntansfullt leende på läpparna. Vi var kanske en tredjedel av den trogna skaran. Och så började någon berätta om sin trasiga fot. En annan fyllde snabbt på med sitt dåliga knä och själv berättade jag i att jag varit sjuk i tre veckor. Hur skulle det gå?
Man är inte tjugo längre...oj oj oj...
Vi haltade in i salen och vår snälla men hårda magister Magnus såg inte ut att ha gått upp ett gram snarare tvärt om. Vi är ett gäng tanter så är det tänkte jag. Men tanken var inte sorglig. För det finns en värme mellan oss som inte finns någonannanstans Vi vet inte ens vad vi heter fast vi har träffats flera gånger i veckan under många år. Jag vet inte vad någon jobbar med eller var dom bor. Och det finns något befriande i det. Vi finns bara där. Jag tror inte ens att jag skulle känna igen någon av dom i vanliga kläder.

Efter tio minuter hasade jag iväg till min vattenflaska. Tänkt att man inte får betalt för det här. Man betalar till och med för detta lidande.
Men sen kom den där sköna känslan när svetten bryter fram och kroppen lägger i trean.
Fler växlar fanns inte idag, men det räckte.
Nu är det bara att hålla i de kommande två veckorna för det som sen sker är värt allt.

Utan krav var det....

Att skriva här var till en början något som var befriande, kul och skönt.
Det var ett litet krypin där allt var möjligt och jag var fri.
Ibland småsprang jag till datorn för att få ner tankarna så fort som möjligt.
Så är det inte längre.
Efter att ha läst några bloggar så kände jag ett lätt illamående.
De flesta texterna poppade fram i käcka, fräcka ordalag. Skruvat, fyndigt och med en snygg knorr på slutet. Suck...är det så en blogg ska se ut? Då vill inte jag vara med.
Det var ju precis det jag inte ville att bloggen skulle vara.
Så nu gör jag ett försök att återerövra den här lilla vita ytan för att få den att fylla den funktion
jag vill att den ska ha.
Det var väl en kul start på det nya året?