Åååååååååååå

Det spelar ingen roll vart jag är på väg, hur mycket klockan är eller om jag befinner mig mitt i ett samtal. Möter jag en hund och detta gäller främst valpar, så kastar jag mig över hundskrället. Ägaren av densamma blir sällan lika glad som jag är. Men det går inte att låta bli, dom ropar ju på mig. Och när jag tittar in i dom varma bruna ögonen växer ett leende i mitt ansikte och jag blir lycklig. Hur kan en vilt främmande hund göra detta? Och så börjar det...Det kanske går. Man kan ju faktiskt ta med hundar nästan över allt, nästan. Jo, det finns ju folk som påstår att dom är allergiska, men är dom så många?
Och visst är det en bra bit till en park, men det är ju skönt att gå om det inte regnar. Eller om man är förkyld, bakis, stressad, trött, kall, varm, har träningsvärk, mens.
Och hur blir det om man vill resa bort? Skulle du kunna ta....? Nähe? Du sa ju det. Inte just nu? Nähe, tack ska du ha...
Och så är det dom svarta påsarna. Ja inte dom under ögonen. Dom som ska fyllas med. Nej, gulle vovvsingen inte än.

Mer död än levande

Jag läste just min mans mustiga, fartfyllda, bildlagda, rappa och roliga blog En riktig A-blogg.
Som jag skrev tidigare så sa han till mig, att det svåraste med en blog är att hålla den vid liv.
Ja ja ja, visst hade han rätt.
Min så kallade blog flämtar möjligen till då och då, men frågan är om man kan kalla den för levande? Jag är starkt tveksam.
Känner mig ganska tveksam till om jag själv lever idag.
Hur kan en förkylning slå undan allt vad kraft och livslust heter? Hela huvudet surrar och jag hör knappt någonting. Mängden snor jag lämnar ifrån mig är så groteskt stor så att jag måste ha gått ner åtta kilo sen i går kväll. Ögonen är som springor och jag låter som Lill-Babs innan hon slutade röka.
Åh vad det är synd om mig.

Där gick gränsen

Det är fredag, men inte vilken fredag som helst. Det är den sista fredag eller den första. I sju veckor jag längtat efter just den här fredagen. Fredag då det förbannade stambytet skulle vara klart. Fredagen då jag skulle få återerövra mitt hem. Kunna gå genom lägenheten naken, gråta, skratta, sjunga, hoppa och slå av en brakare i fred.
Allt såg ut att gå så bra. Badrummet blev snyggare än man kunnat drömma om, och den svindyra glasmosaiken min man jag valt med omsorg blev helrätt. Handfatet underbart och kranen, som ett smycke på hela härligheten.
Nu var det bara timmar kvar innan jag skulle få vinka ett ömt farväl till alla svettluktande, trevliga hantverkare.
Då hör jag plötsligt hur tonen dom emellan hårdnar. Korta svordomar blandas med allt för långa tystnader.
- Vad är det?, frågade jag oroligt?
Och då kom den. Droppen som fick bägaren att fullkomligt rinna över.
Väggen måste bilas upp. Rörisen hade gjort fel...
Kanske går det att rädda på annat sätt men förmodligen inte.
Jag känner mig just nu som Lars Ekborg när han i dambyxor konstaterar att allt är kört i filmen "Att angöra en brygga".
Jag sitter och stirrar framför mig med en tom blick. Och just nu vet jag inte om jag någonsin blir mig själv igen.

Mitt hem har blivit våldtaget!

Att tjata om hur jobbigt det är med hantverkare känns lika spännande som att fundera över var "den andra strumpan" tar vägen i tvättstugan.

Men det finns något tryggt och charmigt över hantverkarnas tidlösa och hopplösa sätt att vara.
Dom finns just nu över allt.
Som en liten present fick vi, två veckor efter att vi köpt vår lägenhet veta att det skulle bytas stammar i huset.
När då?
NU!
I köket eller?
Kök OCH badrum...
Underbart, i synnerhet när man jobbar hemifrån, med att skriva.
Men vi kommer inte att störa, gallskrek den havdöva hantverkaren och började bila upp golvet. Och jag mitt nöt trodde honom.
Nu är det snart över, men i förra veckan nåddes ett klimax. Jag skulle upp klockan fyra för att åka till Arlanda. Och eftersom man nu får glädjen att smyga ner i källaren för att dela dusch med sina grannar så tänkte jag att det var bättre att duscha på kvällen så var det gjort.
På med morgonrocken, tofflorna. Med nessesären och handuken under armen skulle jag öppna dörren för att gå ner. Det gick inte. Jag försökte igen. Så förstod jag att hantverkaren hade låst om sig när han gick. I med nyckeln...den går inte in. Hjärtat började slå snabbare och snabbare.
Va faan! Jag var inlåst!
Jag ringde min kompis som har en extranyckel, men hon kunde inte komma. Ring nummerupplysningen så får du numret till dina grannar. Men jag känner ju ingen, har ingen aning om vad dom heter. Det här är straffet för att jag är så ointresserad, tänkte jag.

Så satt jag där med fem telefonnummer till människor jag inte hade en aning om vilka dom var. Inget svar på dom första fyra. En kvar. Snälla svara...
- ...haalååå, svarar en tant som lät mer död än levande.
- HEJ, skrek jag för att vara övertygad om att hon hörde mig.
- JAG HETER KATRIN OCH BOR I DITT HUS.
- ...aaaa...
- OCH JAG HAR BLIVIT INLÅST, AV HANTVERKARNA. DET VAR SÄKERT INTE MENINGEN, DOM VISSTE VÄL INTE ATT JAG VAR HEMMA, svamlade jag på och kände att det blev en allt för lång utvikning som blev allt annat än tydlig, vilket var min mening.
- KAN DU KOMMA UPP TILL MIG SÅ STOPPAR JAG UT NYCKELN TILL DIG GENOM BREVLÅDAN SÅ KAN DU ÖPPNA UTIFRÅN?
- ...går det då?
- JA DET ÄR INGA PROBLEM!
- ...ja då går jag nu...

Mm och då är du väl framme strax innan mitt plan går i morgonbitti tänkte jag och ställde mig beredd med ögat mot kikhålet i dörren. Efter en god stund åker hissan långsamt upp till mig och ur hissen klev en liten tant som ser ut att vara hundrafemtio år. Hon såg sig om i trapphusen som om hon just sett dagen ljus för första gången och jag bankade frenetiskt på min dörr så att hon ska förstå var jag var.
- HÄÄÄÄÄÄÄÄR!, vrålade jag lätt panikslagen.
- TRYCK IN BREVINKASTET SÅ ATT JAG FÅR UT NYCKELN.
Ett litet knotigt fingen petas in och jag skickade ut nyckeln.
- ...nu ska vi se...
Tanten började fibbla med låset och jag hörde hur svag hon var och dessutom var hon i fel hål.
- NEJ! DÄR NERE SKA DEN IN, skrek jag.
Bara hon inte ger upp och glömmer varför hon står där och åker ner till sig med min nyckel.
Men tillslut fick hon upp den! Och när dörren slogs upp och tanten såg in i mina vitt uppspärrade ögon blev hon livrädd och backade mot hissen, under det att jag gallskrek:
- TACK!
Jag har inte sett henne sedan dess.

Håll den vid liv

Det svåraste med en blogg är att hålla den ,vid liv, sa min man när jag sa att jag skulle börja blogga. Varför det? För att man inte har tid? Jo, det har man allt. För att man inte skulle ha något att berätta? Inga problem. Frågan är snarare vad man ska välja.
Det jag är mest glad över med den här formen av skrivande är att jag inte har en aning om hur det ska se ut. Och det tänker jag inte ta reda på heller. Jag är inte intresserad av att läsa någon annan blogg. Nu trampade jag förmodligen på tusentals tår, men det skiter jag i.

Det jag har tänkt på de senaste dagarna är att ärlighet. Det slår mig ofta hur många människor det är som lever i förljugenhet i stort och smått. Dom bestämmer sig för hur dom vill vara och hur dom vill att deras liv ska ses ut.
Det får mig att må illa. För även om sanningen är mörkare, svårare och jobbigare så är jag övertygad om att man i längden aldrig kan fly den. Den finns där när färgen på kulissen börjar falna, den finns där när man tänder lampan eller när någon går fel.
Jag lever hellre i en jobbig verklighet som aldrig går sönder än i en skapad värld av glas.

20 år av färghållning

Det uppstår alltid vissa problem när två vänner skiljer sig.
Vem ska man vara lojal med?
Måste man välja någon?
Tydligen.
Jag fick just veta att i stort sätt alla mina vänner varit på middag hos min bästa väns exman. Hm. Dom var gifta i arton år, vi har firat nyår, midsommar, semestrar, födelsedagar och Gud vet allt ihop. Och det var till och med så att jag var med kvällen då dom träffades. Och trots det så var jag Inte bjuden. Hm...
Jag och alla andra vet i och för sig att det inte råder något som helst tvivel om vem jag är lojal emot och det är väl i och för sig också så att jag och mannen i fråga aldrig har skrattat oss harmynta ihop, aldrig pratat om livet, inte riktigt förstått varandra, och jag hade med största sannolikhet inte kommit på festen, men jag är i alla fall sur för att jag inte blev bjuden.
Det finns massor av exempel på hur vänskapskretsar har skurit sig när förhållanden har spruckit. Och mer än en gång har jag hört folk säga hur förvånade dom blivit för att den ena eller andra valt att fortsätta att umgås med exet istället.
Den självklara tanken man ställer sig nu är ju: Vilka skulle välja mig?
Så om jag sitter och ser fundersam ut, så vet ni vad jag tänker.

Två timmar av mitt liv

Åh, Gud!
Vilken start! Jag är genomblöt av svettig och har en puls på 313. Varför i helvete är jag så usel på att göra sånt här? Jag hade redan skrivit ett första inlägg men, det försvann. Vart då?
Ingen aning. Lade också in en bild tidigare, även den är borta. Alla klarar ju det här, varför gör inte jag det?
Att starta något av det här slaget är nästan lika vidrigt som att fylla i blanketter. Jag blir helt blockerad och vet knappt vad jag heter. Sen blir jag livrädd att alla fakta om mig ska hamna överallt och att någon kommer att knacka på ytterdörren och råna mig eller kräva skattepengar jag skulle ha betalat 1989.
Jo, jag hör att det låter helt rubbat. Men nu har jag förmodligen kastat mig ut i det oändligt stora, mörka där ni alla tuffa redan simmar runt med färgglada simringar och ett leende på era läppar. Men jag ber er, ha fördragsamhet med en livrädd och oteknisk människa som inte har en aning om hur man ska bete sig här.
Puh, måste vila nu.
K.