Kära kroppen

Det var länge sedan jag tränade. Förkylningar, middagar, jobb eller helt enkelt avsaknad av lust är det som har stoppat mig tidigare.
Men igår var det dags. Som en travhäst stod jag där och frustade inför att startbilen skulle släppa oss loss. Nu ska jag ta det lugnt tänkte jag, men sekunden efter hånskrattade jag åt den töntiga tanken. Trodde jag att jag skulle kunna lura mig? Knappast.
Först bleknade jag, sedan fick ansiktet en rosa ton och efter en halvtimma en lila färg som är allt annat än klädsam. Plötsligt tog krafterna helt slut. Jag vacklade bort till min vattenflaska och tittade irriterat på damerna som dansade på. Dom var ju för tusan både äldre, tyngre och mer otränade än jag. Vad fick dom kraft ifrån. Ska jag behöva smita ut med svansen mellan benen? Nej, fan heller. Och på något sätt så slogs reserven på. För kroppen kan mycket mer än man tror. Jag flög fram över golvet och svetten yrde. Strax var timmen över. Och lyckan bubblande i hela kroppen.