cover it

Nu tar jag bladet från munnen. Det var nämligen en sak till som hände på mingelpartyt.


I den extremt trånga lokalen hade någon kommit på den briljanta idén att boka in ett coverband.


Och med tanke på hur liten yta det var så kunde ett barn ha räknat ut att det skulle bli omöjligt att röra sig eller att ens kunna skrika till vandra om ett band spelade mitt i rummet.


Men där stod dom trots allt. Lite för gamla och i "tokroliga" kläder. Så långt hade det väl varit okej om dom hade haft lite självdistans. Men det såg man inte skymten av.

Det här var ett gäng killar i 40-års åldersåldern som skulle leva sin dröm. Och vi skulle titta på. Äntligen hade dom bildat ett coverband och nu skulle det spelas vare sig någon ville höra eller inte.



Dom öppnade showen med "Varning på stan" och sångaren kom in fel tre gången. Att det var han som var sångaren kunde man räkna ut på grund av att han inte hade något instrument i famnen, för sjunga kunde han inte. Han lät värre än vilken kanonpackad konferensdeltagare som helst i en karaokeebar efter klockan tolv.

Sen kom några sköna skrik av typen:

- Har ni det bra!? Jag sa har ni det bra!!!?

Som ni säkert redan räknat ut så fick han inget rungande gensvar direkt. Men för att få tyst på honom tog några kärringar i från tårna och skrek:

- Ja!

För att verkligen skoja till spelningen så hade dom hittat på lite nya slut på låtarna. Och fantasin hade tydligen inga gränser för låtarna kunde till exempel sluta med att sångaren höll tonen så länge han orkade, väldigt uppskattat. En annan kreativ höjdare var att dom upprepade sista frasen sex gången, också väldigt kul...

Och för att verkligen sätta sprätt på tillställningen så hade dom färgade lampor, rökmaskin OCH sopbubblor!

På alla bord i lokalen hade dom placerat visitkort med bild på bandet och en text som löd:

Vill du ha fart på festen? Ring....
Det borde ha stått: VILL DU HA SLUT PÅ FESTEN, RING....

Mingel en svår konst

Igår var det mingelfest på maken jobb.

Utöver kunder var även respektive och vänner medbjudna. Så där stod jag stel som en pinne med ett skevt leende på läpparna efter att ha bytt kläder fjorton gången.

Att jag bytte så många gånger hade ingenting att göra med vilka kläder jag ville ha på mig. Nej, det handlade om vem jag ville signalera att jag var. Och eftersom jag inte hade den blekaste så slutade det med en svart klänning som ingen såg.

Jag är verkligen usel på att mingla. Jag hör lite halvdåligt och får därför chansa lite på vad folk säger. Min röst är låg och svag och hörs därför inte. Så på tå får jag gallskrika rakt in i örat på den stackarn jag pratar med.

Och när någon frågar vad jag jobbar med så låter det bara fånigt när jag börja rabbla allt. Jag hör att jag låter som en arbetslös mytoman.

Och sedan måste man fråga vad människan jobbar med och när personen säger att han är konsult så tar konversationen slut för jag pallar inte att försöka förstå vad konsult innebär i hans fall.

Och hur stor yta lokal än bjuder på så ska alla trycka ihop sig på sex kvadrat. Det spills drinkar och oliverna rullar mellan skorna. Det man kan stoppa i sig är snittar eller nötter och just som man tagit en näve så sträcker någon fram handen för att hälsa. Snabbt stryker man av saltet från nötterna på klänningen och man sträcker fram en oljig jordnötsstinkande hand.

Mingel är ett ofattbart sätt att umgås på. Sex meningar hit och fyra dit. Och ingen har fått ut någonting av någon. Vrålhungring går man hem och det är lite för sent för att äta middag och lite för tidigt för att gå och lägga sig.

Och på sängkanten undrar man om det här är att vara vuxen.

Nära döden

Nu är det inte roligt. Jag har nämligen fått en finne på tinningen. Och om man ska tro på det man fått höra under alla år så lever jag just nu på lånad tid.
En riktig skolboksfinne är vad det är. Två centimeter i omkrets och med en topp som retsamt sticker upp. Men mig lurar den inte. För jag vet att om jag skulle klämma på den så kommer jag få hjärnhinneinflammation inom fyra minuter och det vet ju alla att det i sin tur leder till döden. Men innan man dör så blir man galen av inflammationen i hjärnan. Faller ner på golvet och tuggar fradga.
Jag var lika säker på att det var sant som att jag skulle drunkna om jag badade efter att jag ätit. Badade man mindre än en timma efter att man ätit så skulle man få kramp och sjunka ner på botten.
Alla dom där hoten man fick höra om vad som skulle hända sitter fortfarande djupt i mig.
Något som man mamma var mycket noga med att påpeka var att man inte skulle slösa med folie. Hon fick mig att tro att folie var tillverkat av något som var mer exklusivt än guld. Hon hotade inte med att man skulle dö om man använde för mycket folie men det var inte långt därifrån.
Nu ska jag rulla in mig i folie, klämma på min finne och äta en mosbricka i badet. Någon gång måste man ju bli fri. Om mamma och alla andra hade rätt så är det mitt sista inlägg här på bloggen. Och jag passar därför på att önska en riktigt God Jul. Håll tummarna nu är ni snälla...

Min man har en ny

Min man har en ny och det finns inga gränser för hur nöjd han är.
Han berättar det för Alla! Han har hittat det han sökt efter i alla år.
Och nioåringen var lika lycklig hon när hon drog med sin kompis in i vardagsrummet för att visa pappas nya.
- Kolla va snygg!
Så fort han kommer hem sätter han på henne. Mitt framför ögonen på mig. Hon får sitta i hans knä. Hans händer smeker henne så lätt att jag blir svart i synen. Och han har bara ögon för henne. Igår fick jag skrika att maten var klar fyra gången för han var helt uppslukad av henne.
Hon är tunn, silvrig och väger 1,35 kg. Hon är en Mac. Och så fort han fick henne så blev han en Macman. En hippare, yngre och snabbare man som fick en naturlig insikt i vad som gäller.
När han fick henne så blev jag min gamla Pc tio år äldre,repigare och långsammare
Om vi ska ha balans i vårt förhållande så måste jag också skaffa en ny fort som fan. Någon som slukar min tid och som tar mig till sajter där framtiden finns, för dit hittar inte min gamla pc.

Jobb

Mitt första jobb glömmer jag aldrig.

Jag var elva år och skulle få min första lön genom att krypa på alla fyra och plocka jordgubbar.

Klockan sju på morgonen började jag. Daggen hade just ångat bort från plantorna och halmen mellan raderna var fortfarande fuktig. Då och då stack man sig på dom lömska tistlarna som hade smugit sig in mellan röda bären. Jag sa aldrig ett ord till någon, jag var nämligen yngst av alla. Dom andra tonåringarna skrattade och flamsade. Dom tryckte ner både vita, gröna och ruttna jordgubbar i sina kartonger. Det sket väl dom i. Men jag, som tog mitt jobb på största allvar, plockade bara stora röda gubbar som jag själv hade velat ha om jag köpt en ask. Detta gjorde naturligtvis att jag fått ihop sju liter medan dom andra hade plockat tjugosju.

Sen kom dagen som jag längtat så efter.Lönedagen.

Och när jag i bilen på vägen hem tittade på pengarna i min hand så var det dom finaste pengarna jag sett. Pappret i sedlarna prasslade extra mycket och mynten blänkte i solen som om jag var den första människa som höll i dom. Dom var mina, bara mina. Och jag hade inte fått dom. Det var ingen jävla veckopeng. Det var frihet jag höll i handen.

Senare fick jag jobb i en kiosk på teatern. Från en vacker, rullbar trädisk sålde jag choklad,

halstabetter och kola. Men problemet var att allt gick från noll till hundra. Alla kom samtidigt. Men först kom dofterna. På den tiden klädde folk nämligen upp sig när dom skulle gå på teater. Och det sprutades på rikligt med såväl parfym som rakvatten. Festligt skulle det vara.

Händer viftade i ansiktet på mig och sedlar for genom luften. Och det pekades på glasrutan framför mig och folk skrek:

- Nej den till höger!

Och jag drog till med sjutton kronor hit och tjugo kronor dit. Och då och då sa någon:

- Va?! Det kan väl inte stämma?

Och jag fick räkna om. Men vad begärde dom? Att jag hann få upp rullar och askar och ta emot pengar, borde väl räcka? Skulle det vara rätt också. Äh!

Mitt första jobb i Stockholm var i en tobaksaffär. Det var en exklusiv sådan med tändare för tusentals kronor och cigarrer för lika mycket. Stig hette chefen som oftast satt i den lilla skrubben bakom butiken för att laga tändare. Han var stor, elegant och respektingivande. De övriga figurerna var allt annat än respektingivande. Det var en underbar fjolla som hette Anders. I håret hade han en pärla som han fick trycka upp i den välsprayade luggen när han jobbade men så snart klockan slagit sex skakade han fram den. Där fanns också Anita som en gång sett riktigt bra ut men som spriten slitit ner och svällt upp ordentligt.

Och sedan hade vi även en mycket gammal man som inte var anställd som gick dit varje dag och buntade tidningar och svor. Han gick under namnet, gubben. Ingen visste vad han hette. Vad dessa tre figurer hade gemensamt fick jag en dag veta. Stig var nämligen på semester. Och nu skulle råttorna dansa.

- Kilar du iväg? sa Anita och stack till mig en hundring.

- Var då?, sa jag lite generat.

- Till systemet. Köp en hela Absolut. Och skynda dig på.

Från den dagen blev jag invigd i deras hemlighet. För bakom dubbel-Dajmen, och bakom cigarettlimporna stod groggar utspridda i hela butiken. Storögt tittade jag på när dom kastade in halva askar av mintpastiller för att sedan bränna av ett leende till dom ovetande kunderna.

- Ha en trevlig dag, sa dom på inandning för att vara på den säkra sidan

Vid sex-tiden var dom alla tre lite luriga.

Det var en helt galen tid och jag undrar vad dom gör idag? Inte säljer dom Dajm i alla fall.

Mitt i Nyllet

Jag kan erkänna det. Jag är hudfixerad.
Det finns inte ett märke jag inte har prövat.
Och att låta sig luras av en skicklig dam vid en parfymdisk är något av det bästa jag vet.
När dom kryper så där nära och nästan viskar:
- Jag vet vad du behöver.
Då öppnar sig min plånbok som en solros i augusti och jag strålar lika varmt som den samma.
Nu kommer lösningen i en liten vacker burk. Här står räddningen som min hy har drömt om i så många år.
Men efter någon månads tappra försök av smörjning morgon, middag och kväll, är jag lika besviken igen. Ut på jakt igen.
För ett tag sedan blev jag åter förförd då en väninna sa att jag MÅSTE pröva organisk hudvård.
Okej, jag säger inte nej till någonting som kan förbättra min hy.
Väl inne i butiken, som stank av aromatiska dofter så till den milda grad att jag blev spyfärdig, kom slutligen den lilla expediten fram. Och det första jag titta på var naturligtvis...hennes hy. Det var ingen fager syn. Men det som fick mig riktigt orolig var att hennes hår var fetare än vilken trettonårig pojke som helst. Hm.
Men hon fick en chans. Och hon tog den. Hon malde på om vad vanliga hudkrämer innehåller och hur fruktansvärt det var att smörja in sig i dess gifter...bla bla bla. Tjugo minuter senare stod jag på gatan med ett helt kitt. Man fick nämligen inte blanda dessa produkter med vanliga krämer, då kunde man enligt henne i stort sätt dö.
En månad gick, och min stackars hy var sämre än någonsin. Och utöver det så stank krämerna så mycket att maken vrålade när jag kröp ner i sängen:
- Vad i helvete är det som luktar?!
Nu ligger dom organiska krämerna bland de övriga potatisskalen.
Men jag ger inte upp kampen för en lycklig hy i mitt nylle. Någonstans finns en tant som vet vad hon pratar om och som öppnar det där hemliga skåpet där bara min kräm står. Och då, först då blir jag riktigt lycklig.

Högblankt

Då var det klart.
Golvet är kritvitt och glashalt. För att överleva fram till jul så måste alla som ska inta köket sätta på sig sockiplast annars ryker lårbenshalsen oavsett ålder. Jag for omkring som Bambi på hal is.
För igår kväll stod jag åter på alla fyra för att spackla igen springorna. När jag efter en och en halv timma skulle res så gick det inte, så ont i ryggen får man.
Ja, det är ett helvete att vara målare.
Hur resultatet blir kan jag inte svara på än. Först ska färgen torka sen ska jag krypa omkring på alla fyra för att pilla bort all täcktejp. Det blir ju en fest...

Fru Nu!

På alla kanaler visas numera inredningsprogram.

Man kan enkelt bygga om garderober till sovrum, toaletter till vinkällare eller bara gå ut i naturen och plocka lite löv och kottar för att sedan skapa en egen adventsljusstake av allt naturen kan ge. Det finns inga gränser för vad man kan göra. Martin Timell bara garvar och sågar på.

Och när nu dagarna börjar bli så korta att man knappt hinner ta en dusch förrän det är kväll. Så tänkte jag att, heminredning säkert är botemedlet mot den tunga hösten.

Och vad gör ett hem gladare, piggare och charmigare än ljusslingor? Ingenting.

Här ska handlas. En ljusslinga och en boll med ljusslingor i. Det tog fem minuter. Och dom sattes upp och tändes också. Åh så fint! Va duktig jag är!

Fick jag som jag ville så skulle hela lägenheten vara fullkomligt inrullad i ljusslingor, men där går nog gränsen för min man. Han sa ingenting, men hans blick var inte svårtydd. Den sa om än inte hörbart; Är det inte lite väl tidigt?

Men det var inte allt jag köpte igår. Jag hade köpt en överraskning också. Och så fort jag har en överraskning så berättar jag det, att jag har en överraskning.

- Och vad är det då?, sa maken.

- Men det kan jag ju inte säga, då är det ju ingen överraskning, fortsatte jag.

Och lite senare sa jag.

- Vill du att jag ska berätta vad det är?

- Nej, då är det ju ingen överraskning , sa han...ja, ni fattar.

Men plötsligt hör jag honom ropa:

- Har du köpt färg?

- Vad då?

- Jag ser ju påsen här. Vad är det för färg?

- Jag tänkte måla köksgolvet.

Nu är det inte så att jag hittade på den idén helt själv. Vi har pratat om att måla köksgolvet, men inte när och inte riktigt i vilken färg. Det var det maken tyckte att vi skulle ha pratat om. Jo, det hade man kanske rätt i. Men jag ville ju att det skulle vara målat, nu.

Så vi kom fram till att jag skulle måla första strykningen och sen skulle vi tänka på vilken brytning vi skulle ha till andra, och förmodligen tredje strykningen.

Att måla är förmodligen som att föda barn. Man glömmer hur jävla jobbigt det är så fort färgen torkat. Det man också glömmer är att det inte är gratis vilket jag alltid tror.

Efter att ha handlat roller, penslar, färgtråg, täcktejp och En liter färg så var jag uppe i 600 kronor.

Så i morse dök jag ner på alla fyra. Hällde försiktigt färgen i tråget och började måla. Färgen var som lim. Borsten fastnade och jag doppade den i färgen på nytt. Golvet åt färg. Och hur flödigt jag än lade på så blev det bara flammigt. När jag kommit till halva golvet var färgen slut.

Iväg till färghandeln igen. En ny burk och spackel till springorna.

Nu sitter jag här med färg i håret, färg på byxorna, färg på tofflora, färg på naglarna. Och tittar på hur det flammiga golvet sakta torkar. Och stanken i lägenheten gör att huvudet dunkar.

Fru Nu har varit framme igen.

Och just för tillfället är jag lika trött på henne som jag kan tänka mig att hennes man är.

Fortsättning följer...