Nio timmar av lycka

När jag med iver senast stod i kassan för att förhöra mig om ett nytt PS-spel svarade den unga expediten:

- Brukar han spela den här typen av spel?

-Va? Han? Vem?

Det tog en sekund innan jag förstod att den unga snubben inte kunde föreställa sig att jag, som i hans ögon säkert var en tant, skulle köpa spelat till mig själv.

- Det är jag som ska ha det, sa jag lite förnärmat.

- Okej, svarade han lite generat som om han plötsligt skulle sälja en massagestav.

Då insåg jag att det inte rikligt är rumsrent att sitta inne och spela spel vid min ålder. Man kanske borde ha viktigare saker att göra på fritiden... väva, simma, gå stavgång eller sortera kvitton.

Igår gick min man och jag loss. Det var söndag, det regnade, vi hade inget inbokat. Vi spelade i nio timmar. Ja, jag säger det rätt ut och jag skäms inte. På eftermiddagen klarnade det upp och jag fick ett sting av dåligt samvete.

- Ska vi inte ta en liten promenad, frågade jag lite pliktskyldigt min man som knappt var kontaktbar.

- Är du tokig? Vi är ju tre skott ifrån att döda den här jävlen nu. Jag lämnar inte spelat för någonting.

Härligt, för det ville verkligen inte jag heller.

Motvilligt stängde vi av vid nio för att titta på en deckare, men så fort den var klar såg vi på varandra och då visste vi vad klockan var slagen.

Nu jävar skulle bossen dö. Och det gjorde han. Men vi hittade inget ställe att spara på så i kväll ska han få smaka på igen.

Om ni inte har provat att spela så tycker jag att ni ska träda in i en värld där allt är möjligt och inte ett dugg löjligt så dä så!