Någon annans verklighet

Jag har zappat runt nu i en halvtimma. På varenda kanal ser jag osminkade människor i sina egna hem som skrattar, gråter eller skäller på varandra
Är det inte lite skumt att en stor del av det som visas på tv just nu är en tjuvtitt in i andra människor verklighet?
Vi tittar på när andra människor bantar, bråkar, jobbar, renoverar eller lär sig prata med sina egna barn.
Men egentligen är det ju inte så konstigt för nyfikna är vi väl alla mer eller mindre.
Det som är lite trist är att just den där nyfikenheten dämpats för att vi får behovet tillfredställt via TV:n. Förr hade ju alla dunderkoll på sina grannar. Bakom gardinen stod folk och smög. Alla visste vad grannarna hette. Vad deras barnbarn jobbade med och vilken bil deras bästa vänner körde. Nu kan tanten bredvid ligga död i en vecka utan att någon lagt märke till något. Men vad Martin och Ulla vill ha för tapeter och vad Peter gillar för killar det har vi full koll på.
Från och med nu ska jag bli en riktig portvaktskärring. Öppna dörren så fort jag hör någon i trappan. Jag ska fråga vart alla är på väg och varför. Och om någon är snäll så ska jag bjuda in dom på kaffe och verkligen pumpa dom på information Jag ska återerövra verkligheten.