Ensam hemma

Jag har haft dåligt samvete i onödan. I söndags lagade jag nämligen en wook för första gången sedan 80-talet. Och i den hade jag varit slö nog att lägga redan färdig strimlad kyckling som det dessutom var 30% rabatt på. Det blev ganska god men efter en timma bleknade maken.
- Hur är det?
- Jo då, lite ont i magen bara.
Sen blev det värre. Han sov inte på hela natten och på morgonen vägde han fyra kilo mindre än han gjorde när lade sig. Aj aj aj. Jag ska aldrig mer wooka, eller använda kyckling eller ens laga mat hann jag tänka innan jag var tvungen att rusa iväg.
Tre dagar senare släppte mitt dåliga samvete om man säger så. Det var Inte matförgiftning min man hade drabbats av det var maginfluensa och nu var det min tur.
Så här ligger jag nu, fyra kilo lättare, och ensam.
Bara tanken på vin fick mig igår att bli spyfärdig. Allt som i vanliga fall får mig att hoppa av glädje vid blotta tanken på att få inmundiga fick mig igår spyfärdig. Igår trodde jag aldrig mer att jag skulle kunna äta igen. Jag trodde på allvar att jag långsamt skulle tyna bort.
Men ack vad jag bedrog mig. Här ligger jag nu ensam och är mer än villig att trycka i mig en rostbiff, svepa en GT, sminka mig hårt och kasta mig i en taxi för att göra en våldsam entré på min man party. Men det skulle ta mig tre timmar att komma dit och om det var någon vaken vid det laget så vore dom säkert så fulla att dom inte ens skulle se mig. Rostbiffen skulle vara uppäten och spriten slut. Så jag tittar på när Goldie Hawn blir full istället. Varken hon eller jag kommer att bli bakis, det är ju skönt.

Humor - inget att skoja om

Med risk för att sticka ut hakan så kommer jag nu att avslöja att jag arbetar med humor.


Ja, jag hör er...


- Skriv nåt roligt då för faan...


- Det syns inte på den här bloggen...


- Tack för upplysningen, den behövdes...





Ja ja ja. Så nu är vi klara med det. Men jag ska tala om för er att i verkligheten är jag faktiskt jätterolig, så det så!


Men, det är inte alla som är roliga.
Just nu ingår jag i en arbetsgrupp som enbart består av män, eller killar kanske man ska kalla dom som inte fyllt fyrtio än. Och det komiska med detta är att dom aldrig ens ler. Nej, dom här grabbarna tar humor på allvar. Dom slänger sig med tekniska fraser som för mig är helt nya, eller så hör jag inte vad dom säger för dom pratar kraftig dialekt allihop.
Vi sitter i ett kvavt konferensrum och det ritas med färgpennor på vita tavlan.
Syret tar slut på en timma och kaffet smakar faan. Alla har var sin lap top uppslagen och ingen ser på den som säger något. Alla är dom helt inne i sina datorer eller tankar.
Det är kliniskt, rationellt, vuxet, manligt och dötråkigt.


Och då drabbas jag av torett som alltid gör när jag känner mig träng. Jag MÅSTE bara skoja.
Så det gör jag oavbrutet.


Deras blickar är roliga att studera för dom kan inte riktigt bestämma sig för vad dom ska tycka om mig och det triggar mig ännu mer.


Det roliga är att dom här killarna tycks skämmas över att dom jobbar med humor.


Jag vet inte vad det är dom skulle vilja göra istället, men det är uppenbart att just humor är något dom bara gör för ögonblicket. Förmodligen drömmer dom alla om att skriva det där
långfilmsmanuset som vänder upp och ner på hela Sverige och som äntligen gör att folk ser deras sanna begåvning.
Nej, i den miljön blir jag allt annat än kreativ.
Då längtar jag efter att bli full och efter det som är skitigt, galet, fult och gränslöst.
Som Benny Hill! Den glimten får mitt hjärta att smälta För den var full av lust, och det är väl vad det borde handla om. Eller?

Oj va lite

Oj va lite jag har skrivit på sista tiden.

Här om dagen träffade jag en väninna och hennes baby. Vi hade inte setts på sex månader och hon och babyn var lika söta. Hennes hår hade växt enormt och längst ut topparna fanns skiftningar från en gammal toning. Det såg jävligt ballt ut och jag drog med henne in på Åhléns för att hitta en likadan hårfärg till mig. Och där stod den. En förpackning med färg OCH slingor. Det var just det jag ville ha.

Hem som ett skott och med ett ryck var förpackningen öppnad och beskrivningen om hur man skulle använda den skummad. Först var det färgen i en halvtimma. Och sen en häxblandning av det som skulle bli slingorna. Mocca hette färgen och jag var mer än ivrig att få se resultatet.

Med en liten rund borste skulle man försöka få upp det mintgröna kletet för att sen plocka ut lagom tunna tussar av håret där detta jämt skulle fördelas.

Men Herre Gud så bökigt det var. Håret rullade sig runt den lilla borsten och kleret var omöjligt att få ut.

Fördela färgen jämt över hela hårstråt. Äh, så noga kan väl ingen människa vara...

Så jag kluttade i lite här och lite där. Femton minuter skulle det hela sitta i. Och efter exakt femton minuter ringde telefonen. Dolt nummer...jag övervägde en sekund men min nyfikenhet tog över och jag svarade.

Det var en kille från radion som ville höra om jag kunde tänka mig att medverka i ett radioprogram.

- Jo, jag har tänkt ringa dig flera gånger men nu blev det äntligen av. Vi gör ett program..

Han malde på och jag tittade oroligt på klockan som fullkomligt rusade fram. Mina svar till honom var extremt korta, för nu hade det gått trettio minuter sen färgen penslades på.

Kommer jag att tappa håret nu hann jag tänka innan jag avslutade samtalet och kastade ifrån mig luren.

Väl inne i badrummet såg jag mig själv i spegeln. Och det var inte mocca jag såg, så mycket kan jag säga. Kim Andersson släng dig i väggen, här kommer din efterträdare! Det var morotsrött - på sina ställen. Och det var inte vilka ställen som helst. Det jag hade lyckats med var att färga till mig en utväxt. Det såg ut som min naturliga färg var den orange i botten och det mörka något jag färgat för så där tio år sedan.

Jesses vad det kostar att ligga på topp.