Mitt hem har blivit våldtaget!

Att tjata om hur jobbigt det är med hantverkare känns lika spännande som att fundera över var "den andra strumpan" tar vägen i tvättstugan.

Men det finns något tryggt och charmigt över hantverkarnas tidlösa och hopplösa sätt att vara.
Dom finns just nu över allt.
Som en liten present fick vi, två veckor efter att vi köpt vår lägenhet veta att det skulle bytas stammar i huset.
När då?
NU!
I köket eller?
Kök OCH badrum...
Underbart, i synnerhet när man jobbar hemifrån, med att skriva.
Men vi kommer inte att störa, gallskrek den havdöva hantverkaren och började bila upp golvet. Och jag mitt nöt trodde honom.
Nu är det snart över, men i förra veckan nåddes ett klimax. Jag skulle upp klockan fyra för att åka till Arlanda. Och eftersom man nu får glädjen att smyga ner i källaren för att dela dusch med sina grannar så tänkte jag att det var bättre att duscha på kvällen så var det gjort.
På med morgonrocken, tofflorna. Med nessesären och handuken under armen skulle jag öppna dörren för att gå ner. Det gick inte. Jag försökte igen. Så förstod jag att hantverkaren hade låst om sig när han gick. I med nyckeln...den går inte in. Hjärtat började slå snabbare och snabbare.
Va faan! Jag var inlåst!
Jag ringde min kompis som har en extranyckel, men hon kunde inte komma. Ring nummerupplysningen så får du numret till dina grannar. Men jag känner ju ingen, har ingen aning om vad dom heter. Det här är straffet för att jag är så ointresserad, tänkte jag.

Så satt jag där med fem telefonnummer till människor jag inte hade en aning om vilka dom var. Inget svar på dom första fyra. En kvar. Snälla svara...
- ...haalååå, svarar en tant som lät mer död än levande.
- HEJ, skrek jag för att vara övertygad om att hon hörde mig.
- JAG HETER KATRIN OCH BOR I DITT HUS.
- ...aaaa...
- OCH JAG HAR BLIVIT INLÅST, AV HANTVERKARNA. DET VAR SÄKERT INTE MENINGEN, DOM VISSTE VÄL INTE ATT JAG VAR HEMMA, svamlade jag på och kände att det blev en allt för lång utvikning som blev allt annat än tydlig, vilket var min mening.
- KAN DU KOMMA UPP TILL MIG SÅ STOPPAR JAG UT NYCKELN TILL DIG GENOM BREVLÅDAN SÅ KAN DU ÖPPNA UTIFRÅN?
- ...går det då?
- JA DET ÄR INGA PROBLEM!
- ...ja då går jag nu...

Mm och då är du väl framme strax innan mitt plan går i morgonbitti tänkte jag och ställde mig beredd med ögat mot kikhålet i dörren. Efter en god stund åker hissan långsamt upp till mig och ur hissen klev en liten tant som ser ut att vara hundrafemtio år. Hon såg sig om i trapphusen som om hon just sett dagen ljus för första gången och jag bankade frenetiskt på min dörr så att hon ska förstå var jag var.
- HÄÄÄÄÄÄÄÄR!, vrålade jag lätt panikslagen.
- TRYCK IN BREVINKASTET SÅ ATT JAG FÅR UT NYCKELN.
Ett litet knotigt fingen petas in och jag skickade ut nyckeln.
- ...nu ska vi se...
Tanten började fibbla med låset och jag hörde hur svag hon var och dessutom var hon i fel hål.
- NEJ! DÄR NERE SKA DEN IN, skrek jag.
Bara hon inte ger upp och glömmer varför hon står där och åker ner till sig med min nyckel.
Men tillslut fick hon upp den! Och när dörren slogs upp och tanten såg in i mina vitt uppspärrade ögon blev hon livrädd och backade mot hissen, under det att jag gallskrek:
- TACK!
Jag har inte sett henne sedan dess.