Vad var det nu igen?

Ja, vad säger man? Förlåt...det har varit så mycket...oj vad tiden går, eller jag har faktiskt inte haft lust att skriva?
Skit samma, nu skriver jag.

Jag har ju som bekant ganska svårt för att gå på bio. Att sitta instängd med främmande människor som snurvlar, äter och viskar är inte det bästa jag vet.
Men för en vecka sedan blev jag bjuden på en filmpremiär och vad gör man då? Då går man.

"Den enda rationella" var filmen jag såg och jag är mycket glad för det.
Det roligaste med filmen är dess recensioner Den visade sig nämligen bli en vattendelare.

Själv älskade jag den. I första hand för det bländande skådespeleriet och den lysande dialogen men även för att någon vågar berätta en historia där man tar ut svängarna. Det roliga är att alla som skrev ner den här filmen ääääälskar spanska och franska filmer där det här yviga sättet att berätta en historia är mer en regel än ett undantag.
Men gör man det i Sverige, aj aj aj. Då är man ute och cyklar En av dom roligaste kommentarerna kom från Tv4s mystomte Ronny ( tydligen utan efternamn) som sa att han tyckte att filmen var obehaglig och därför fick ett sämre betyg.
Men snälla Ronny, vad går livet ut på? Att bli tjockare och gladare för varje dag som går? Att låta sig roas på samma sätt om och om igen?
Nej, skit i Ronny och alla som inte vågar få lite ont i magen tack varje en lysande film och gå och titta på den omedelbart.

Man krymper

- Hej jag skulle hämta en kjol som du bytt dragkedja på.

- Va?

- En kjol...jag har redan betalat den. Den är svart.

- Åh snälla, jåg käner däj. Den är her snela. Do vett dett ärr väddret. Man kriper vett du snela?

- Ja, man krymper.

Hörde just en krönika på radion om hur väderfixerade vi svenskar är. Och det är ju sant. Själv tillhör jag nog en av dom mest frekventa besökarna av SMHIs hemsida. Det första jag gör på morgonen är att vända på tidningen för att se vad det ska bli för väder.

Vissa människor verkar inte bry sig så mycket, men själv är jag som en vandrade barometer När ett lågtryck drar in så får en djävulsk huvudvärk. Ett ok läggs på mina axlar och allt kraft rinner ur mig. Lika ljus ter sig framtiden och livet när ett maffigt högtryck parkerar över mitt huvud. Hur simpel kan en människa vara?

Öppna din dörr

Jag har smugit runt i andra människors liv idag. Måste ha tittat på allt för många deckare. För så fort jag kliver över tröskeln så börjar jag mina ögon söka efter det gömda, det som dom tror att dom flyttat undan, men som jag alltid hittar.

Dom flesta är numera ganska duktiga på att få hemmen att se så där själlösa ut som dom ska när dom ska säljas. Det är ju inte ett hem man vill köpa utan en lägenhet.

Men den jag såg idag överträffade allt jag sett genom åren. När jag klev in i hallen så trodde jag att jag drabbats av en akut hjärnblödning, men när den leende mäklaren lämnade över en beskrivning till mig var hon snabb med att säga:

Han är arkitekt som bor här. Han har gjort allting själv.

Aaa det är alltså han som fått en hjärnblödning, och det var inte igår han fick den.

Tiden hade fullkomligt stannat i den lägenheten. Och det är väl helt okej om den hade stannat på 20-talet eller till och med på 50-talet. Men den här hade lagt sig ner för att börja självdö 1986.

Det fanns så mycket rökta speglar så att jag för ett ögonblick trodde att jag var på Alexandras. Det hade inte snålats med färger, och nu snackar vi: tegelrött, asurblå, svart och silver.

Jag hade faktiskt glömt hur vidrigt fult allt var på 80-talet men nu kom det tillbaka som en boomerang kastad ev Svenne Hedlund själv.

Det roligaste var att se hur de två mäklarkvinnorna försökte parera alla chockade spekulanter i dörren.

Jag är så nyfiken så att jag håller på att spricka över vem det är som bor där.

För frisk för att vara sjuk

I förrgår ringde mamma med gråten i halsen. Hon sa åt mig ta ta det lugnt innan hon ens berättat vad saken gällde.
- Men säg då för faaan! Vad är det?!, svarade jag så där mjukt och fint som en riktig dotter ska.
- Pappa kan inte gå, jag måste ringa efter en ambulans

Och sen kom väntan. Jag tittade på mobilen var femte minut. Och plötsligt kom ett sms från mamma. Hur i helvete hade hon lyckats med det? I timmar hade jag suttit med henne och telefonen och visat gång på gång hur man skickar och sen tar emot ett sms, men det tycktes aldrig gå in. Men nu när hon verkligen behövde så kunde hon ju.
Med stora bokstäver stod det: VI ÄR KVAR PÅ AKUTEN
Efter en timma ringde jag och hon svarade viskande...hallå...mottagningen var usel och jag fick ingen klarhet i hur läget var....röntgen..avd..sen..ja...
På eftermiddagen ringde hon hemifrån. Alla möjliga prover hade tagits.
- Men vad sa läkaren då?
- Vi fick inte prata med någon läkare. Systern sa att vi kan få svar först i morgon.
- Men åk dit då och be om att få prata med en läkare. Du måste ligga på annars får man ingen hjälp.
- Näe, det är ingen idé att vara så där påstridig.
Men där hade mamma fel. För är det något man Måste vara så är det just påstridig annars får man ingen vård alls.
Provsvaren visade ingenting. Och det pappa fick med sig när han på vingliga ben gick därifrån var:
- Du får väl komma tillbaka om det blir värre.

Ja, tack så mycket då.

Man är väl en hårding

Vi kom just hem efter några dagar i solen. Den riktiga solen. Inte den här mesiga vårsolen som lite lamt försöker värma upp husväggarna och caféstolarna. Nej, vi snackar solen med stort S nu.

Den första morgonen vi vaknade så ryckte jag som vanligt upp gardinen för att se vad det var för väder, och mycket riktigt så jobbade solen som den skulle, från en klarblå himmel.

Ner till poolen och fram med boken och av med kläderna. I ett par timmar låg vi där och läste och jäste. Sen var det lite lunch. Och så tillbaka till poolen

Efter någon timma så var det den sedvanliga duschen som hägrade.

Jag klev in i badrummet inte ont anande och möttes av ett monster i spegeln. Ett lilalysande monster med flammig hals. Till och med den lilla ringen i bikin syntes knivskarp.

Om jag såg ut så då, hur faan skulle jag se ut på kvällen, hann jag tänka.

Och mycket riktigt. På kvällen hade den lila tonen tilltagit och den var så i ögonfallande att ett barn jag mötte började gapskratta när hon såg mig.

Jag strök längst husväggarna och det ångade om min 53 gradiga kropp.

Dagen därpå var det mulet. Och det är väl svaret på om Gud verkligen finns.

Det är härligt att få lite färg på kroppen.

Det är kul när det är roligt

Hur mycket humor får plats i en människa?

Inte hur mycket som helst, det Vet jag. För om man blir matad med enbart roligheter i sju timmar så ler man inte ens. Då hörs inte ett fniss.

Man ser snarare ut att vilja döda någon. Och det man längtar efter är en svårbegriplig dikt och till den vill man ha en stor stark ett saxsolo och en hård macka med ägg.

Det blir så absurt att jobba med humor när det handlar om såna här mängder. Det kanske inte ens är möjligt. Kan så här många människor, klämma ur sig så här mycket roligt tänker man när man ser på manushögen.

Jo, det är säkert möjligt, men frågan är om det går att få fram riktigt roligt material på så pass kort tid.

Tid är ju som bekant pengar och det råder det alltid brist på i TV-världen. I synnerhet när det handlar om att betala dom som skapar innehållet.

Dom ska helst, göra det gratis. Ha femtio års erfarenhet, men samtidigt vara glada över att få jobba med TV. Dom ska inte ha något riktigt liv som familj, vänner eller andra uppdrag. Och dom ska gladeligen nöja sig med att inte ens få komma med i eftertexterna. Herre Gud, dom får ju jobba med TV.

Och sanningen är den. Att man är glad över att få jobba med TV. Hur många teaterföreställningar skulle man behöva spela för att nå ut till samma publik? Ja, man fick väl nöja sig med att spela en pjäs här i livet. Och hur kul vore det?

Så på med kaffet igen. Och upp med ärmarna. Här ska skrivas roligheter!