Nu är det min tur!

Julen är lång i år.

I förrgår var det julafton och i kväll är det dags igen.

Så kan det se ut när julen ska styckas upp mellan släkt och vänner i olika städer. Alla ska få lika stora delar.

Därför kläddes granen i fredags och en viss del av julklapparna delades ut på lördagen. Och i det mest uppskattade paketet låg Guitar Hero - en liten plastgitarr och en dvd med hemska låtar och en gitarrhals i bild med prickar man ska följa på sin lilla plastgitarr.

Den minsta tog inte av sig gitarren på två dagar.

När hon skulle fotograferas ihop med sina systrar framför granen såg hon ut som ett gamalt rocktroll, sjuk och eländig som hon var. Dom svarta ringarna runt ögonen gick allt för bra ihop med den lilla gitarren som på henne var helt lagom. Trött tittade hon in i kameran för att få det hela överstökat så att hon kunde få fortsätta spela.

I går kväll blev maken och jag ensamma. Vi tittade på varandra när tystnaden lagt sig och vi visste båda vad klockan var slagen. Utan ett ord gick maken fram och satte på spelet.

- Nu jävlar, sa han och ställde sig bredbent framför TVn.

Det gick ganska hyfsat men inte riktigt ända fram så jag ryckte guran ur handen på honom.

- Nu är det min tur! Det gick åt pipan direkt.

- Nu är det jag!

Så höll vi på i en timma trots att vi hade bokat bord på krogen. Det fick vänta.

- Vi säger så här. Ingen mat förrän vi klarat den här låten, föreslog jag.

Två timmar senare skakade vi båda av hunger och vi kom överens om att ta en matpaus.

Efter ytterligare en timma stod vi där igen. Och till slut satte jag den!

Vid tvåtiden kröp två trötta rockers till sängs.

Det är ingen dans på rosor att vara rockstjärna, det är ett jobb. Ett hårt jobb. Och som ni vet. Någon måste ju göra det.