Åååååååååååå

Det spelar ingen roll vart jag är på väg, hur mycket klockan är eller om jag befinner mig mitt i ett samtal. Möter jag en hund och detta gäller främst valpar, så kastar jag mig över hundskrället. Ägaren av densamma blir sällan lika glad som jag är. Men det går inte att låta bli, dom ropar ju på mig. Och när jag tittar in i dom varma bruna ögonen växer ett leende i mitt ansikte och jag blir lycklig. Hur kan en vilt främmande hund göra detta? Och så börjar det...Det kanske går. Man kan ju faktiskt ta med hundar nästan över allt, nästan. Jo, det finns ju folk som påstår att dom är allergiska, men är dom så många?
Och visst är det en bra bit till en park, men det är ju skönt att gå om det inte regnar. Eller om man är förkyld, bakis, stressad, trött, kall, varm, har träningsvärk, mens.
Och hur blir det om man vill resa bort? Skulle du kunna ta....? Nähe? Du sa ju det. Inte just nu? Nähe, tack ska du ha...
Och så är det dom svarta påsarna. Ja inte dom under ögonen. Dom som ska fyllas med. Nej, gulle vovvsingen inte än.