Rör mig inte!

Idag var jag på stadsteatern.
Klockan 12.00 var det en öppen repetition och vi var många som hade lust att krypa in på en mörk teater mitt på dagen.
Publiken bestod av 97% pensionärer och 3 % skådespelare.
Gissa om publiken var sugna på kaffe efter första akten som var en timma och fyrtiofem minuter?
Ja, är rätt svar. Och då kan ni även inräkna mig.
Så där stod jag nästan längst bak i raden av silvergrå medborgare. Det tog en jävla tid. Alla skulle pilla på varende jävla kaka och sedan ångra sig för att i sista stund backa och ta den dom först pillade på. Bakom mig stod en tant som oavbrutet körde handväskan i ryggen på mig. Dom första tre gångerna bet jag ihop men fjärde gången släppte det. Det finns nämligen ingeting som retar mig så som där någon pickar mig i ryggen. Jag blir bindgalen, måste förmodligen söka för det. Men det har jag inte hunnit ta tag i, så jag vände mig om och avfyrade en blick som inte var att leka med under det att jag väste mellan tänderna.
- Vad vill du? Det står människor framför mig och det här är inget nytt fenomen, det kallas kö.
Och när jag ändå var igång så fick sig gubben bredvid mig också en släng av sleven.
- Och var står du? Här framför mig eller bakom mig? Allt är okej bara du bestämmer dig.
Sekunden senare fick jag naturligtvis dåligt samvete.
Men det kan väl inte vara så att man inte har rätt att bli irriterad på en människa om den är över sextiofem år?
Eller är det så?
Om så är faller så ber jag om ursäkt. Och jag kommer verkligen att lägga det på minnet. För snart är man där. Och hämden är som sagt ljuv. Tur att jag inte kommer att möta mig själv.