Mitt i Nyllet

Jag kan erkänna det. Jag är hudfixerad.
Det finns inte ett märke jag inte har prövat.
Och att låta sig luras av en skicklig dam vid en parfymdisk är något av det bästa jag vet.
När dom kryper så där nära och nästan viskar:
- Jag vet vad du behöver.
Då öppnar sig min plånbok som en solros i augusti och jag strålar lika varmt som den samma.
Nu kommer lösningen i en liten vacker burk. Här står räddningen som min hy har drömt om i så många år.
Men efter någon månads tappra försök av smörjning morgon, middag och kväll, är jag lika besviken igen. Ut på jakt igen.
För ett tag sedan blev jag åter förförd då en väninna sa att jag MÅSTE pröva organisk hudvård.
Okej, jag säger inte nej till någonting som kan förbättra min hy.
Väl inne i butiken, som stank av aromatiska dofter så till den milda grad att jag blev spyfärdig, kom slutligen den lilla expediten fram. Och det första jag titta på var naturligtvis...hennes hy. Det var ingen fager syn. Men det som fick mig riktigt orolig var att hennes hår var fetare än vilken trettonårig pojke som helst. Hm.
Men hon fick en chans. Och hon tog den. Hon malde på om vad vanliga hudkrämer innehåller och hur fruktansvärt det var att smörja in sig i dess gifter...bla bla bla. Tjugo minuter senare stod jag på gatan med ett helt kitt. Man fick nämligen inte blanda dessa produkter med vanliga krämer, då kunde man enligt henne i stort sätt dö.
En månad gick, och min stackars hy var sämre än någonsin. Och utöver det så stank krämerna så mycket att maken vrålade när jag kröp ner i sängen:
- Vad i helvete är det som luktar?!
Nu ligger dom organiska krämerna bland de övriga potatisskalen.
Men jag ger inte upp kampen för en lycklig hy i mitt nylle. Någonstans finns en tant som vet vad hon pratar om och som öppnar det där hemliga skåpet där bara min kräm står. Och då, först då blir jag riktigt lycklig.