Mer än man tror

Med risk för att jag nu låter som en träningsfanatiker så måste jag berätta om något häftigt som hände igår.

Jag var nämligen så trött så att jag kände mig som om jag gick i sömnen. På förmiddagen satt jag på ett möte och spelade mig själv. Jag låtaslyssnade, låtsasförstod och låtsas sa saker jag trodde att dom ville höra. Men djupt där inne sov jag. På lunchen tappade en kille en tallrik mitt framför mig. Tre personer började hjälpa honom att plocka upp skärvorna. Själv stod jag bara där mitt i eländet och stirrade som om jag tittade på en film.

Av en ren slump gick jag av vid rätt hållplats på hemvägen.

Och när jag sen kom hem satte jag på mig träningskläderna direkt, annars hade jag aldrig kommit iväg. Vilket jag faktiskt gjorde.

När musiken, i den redan svettstinkande salen, gick igång fraktat jag min kropp åt höger och sedan tillbaka samma väg till vänster. Det var som att baxa 100 kg potatis utan säck.

Nej, jag gå. Det här funkar inte, hann jag tänka. Men så skrek vår fröken och jag vaknade till en smula. Upp med knäna vrid åt väster och sen var det bara att skjuta ifrån med höger dojjan. Och en gång till och en gång till.

Jag vände mig om för att titta på klockan. Halvtid. Näe, Nu går jag. Men så stod hon där framför mig igen.

- Kom igen!, skrek hon en decimeter från mitt öra. Och det var som om hon väckte den där lilla människan som sovit så gott djupt inne i mig hela dagen. I spegeln såg jag att jag fått den där klädsamma lila tonen i ansiktet igen. Men nu tog krafterna helt slut. Jag gick bort mot min väska och lyfte den.

- KATRIN!

Hon hade sett mig. Och som en lydig hund släppte jag väskan och ställde mig åter på min plats.

- Tre varv kvar! Ni klarar det! Kom igen nu!

Och tro det eller ej. Vi gjorde det! Det fanns mer kraft. Och det fick mig att tänka till. När allt känns som om det är slut. När lusten, energin och motivationen är borta så finns det alltid mer.

Mer än vad man tror.

Vuxna sambos

I sommar har vi varit gifta i tre år.
Och under fyra år har vi pendlat mellan två städer.
Vi har haft två kylskåp att fylla och två sängar att ligga och längta i och två väskor med kläder.
Men igår blev vi äntligen sambos.
Att träffas i relativt vuxen ålder innebär mycket positiva saker och mycket saker...
Vi har numera fyra osthyvlar, sex uppsättningar salladsbestick, arton vaser och åtta burkar svartpeppar och tjugosju rullar toapapper. Var gör man av dom!?
Var ställer man alla böcker och framför allt dubbletterna?
Jag vet inte hur gammal man ska bli för att verkligen förstå hur mycket saken man faktiskt har.
Och det slutar alltid på samma sätt. Till en börjar så packar man klokt och pedagogiskt.
Man skriver på varje låda vad den innehåller och vart den ska.
Men sen börjar det. NEJ!, hade jag inte lagt ner knivarna i kökslådan...ja ja då får väl ligga här med fotbollsskorna, kartan över Rom och blockflöjten. Vad heter den lådan?
Vi har inte en sån låda. Vi har fem.

När jag igår kväll vinglade till sängs efter att ha packat upp åtta kökslådor och fyllt varje vrå i det stackars köket, så öppnade jag den första av dessa fem lådor och då kom tårarna.
Jag skrek ner i lådan!
- Var bor ni? Vad har ni för rätt att finnas på denna jord?! Ni har fyra sekunder på er att övertyga mig om att ni ska få bo kvar här.
Men det var tyst i lådan. Och jag tror att sakerna inte sa något till mig för att det är makens grejer. Hoppas att han får något vettigt ord ur dom. För annars får dom åka till sakhimmlen fortare än dom anat.

Krasch!!!

Jag vet!

Nu har jag sagt det, så ni behöver inte ens tänka tanken. Okej?

För igår hände det som inte får hända. Jag skulle bara kolla mailen en sista gång innan maken och jag skulle ut och döda zombes. (Ja vad då. Alla har vi våra egna så glädjeämnen här i livet.)

Och det var då jag såg det. Hela skärmen blev blå och sedan fylldes den av hård text som jag inte fattade ett ord av. Jag tog datorn i famnen och sprang till maken under det att jag skrek!

- Vad är det som har hänt! Titta! Hjälp mig!

- Jag har ingen aning.

- Nej Jag har ingen aning. Du har absolut mer aning än vad jag har. Säg nu vad är det....!

Sedan blev han så där tyst som han bara blir om det är något som är djävligt illa. Och bredvid honom satt jag och var för en gångs skull lika tyst jag. Tårarna rann svarta av mascara ner för kinderna och det var så tyst att man kunde höra när dropparna krossades mot sofftyget.

Efter en oändlighet sa han:

- Ja, jag vet inte vad som har hänt. Men det går inte ens att starta den i felsäkert läge.

- Va! Vad betyder det!?Cancer?

Var det här straffet för att jag varit så slö och inte skrivit det jag borde, det jag skulle, det jag faktiskt hade kunnat få ur mig? Var det så här Gud ville visa mig att man måste ta vara på de idéer man har. Att man aldrig ska ta något för givet. Jag hade lust att skrika:

- JAG FÖRSTÅR DIG! JAG ÄR EN SLÖ SLARVMAJA SOM INTE TAR ANSVAR FÖR MINA IDÉER ELLER UPPDRAG. SNÄLLA SNÄLLA GE MIG EN CHANS TILL SÅ SKA JAG VERKLIGEN SÄTTA MIG VARJE MORGON KLOCKAN NIO OCH SKRIVA.

BARA JAG FÅR TILLBAKA MINA ORD.

När vi sedan gick och lade oss så snurrade tankarna. Vad hade jag i datorn? Fanns det en möjlighet att kunna komma ihåg all geniala saker som bara fanns där som stödord. Nej.

Till slut for bokstäverna runt i en hastighet som gjorde att de blev till en svart hård boll.

På morgonen ringde jag till första bästa datadoktor och en ung snubbe sa att det säkert inte var någon fara, men helt säker kan man ju aldrig vara.

Sekunden senare lämnade jag med varsam hand över datorn till honom.

- Hur lång tid tar det?

- Svårt att säga. Kanske hinner vi titta på den idag.

Jag var på väg att fråga om jag kunde få sitta kvar med datorn och hålla den sällskap, men jag tordes inte.

Tre timmar senare ringde han.

- Aa, då var han klar!

- Klar? Hel? Fungerande? Allt kvar klar!?

- Aa.

Tusen kronor fattigare och tusen idéer rikare gick jag med pigga steg hem igen.

Och nu ska jag verkligen ta hand om dom, idéerna. Oavsett om dom är stora eller små.

Dåliga eller geniala. För alla idéer är lika bra!

Och jag vet. Jag borde ha gjort en back up...

Avundsjuk

Jag blir alltid lika förbannad när jag hör och framför allt ser människor som säger att dom inte behöver mer än fem timmars sömn för att vara utvilade.

Vad faan är det för fel på dom!?

Är det så man avslöjar en utomjording, för det är INTE normalt.

Där sitter dom med ögonvitor som är mintgröna och en hy som spritter av glädje. Klara i skallen och fulla av idéer. Hur går det till? Är det så enkelt att dom bara sitter där och ljuger?

I natt sov jag ca. sex timmar och det förvandlar mig till en kvinna runt sjuttio och mentalt till en sexåring. Hela ansiktet faller ihop och håret vissnar. Ögonfransarna ramlar av, naglarna spricker och vaderna värker. Slår jag i en tå så börjar jag böla och det är inte långt borta att tummen åker in som tröst.

Jag rör mig som en pundare och är lika kreativ som Linda Rosing. Jag klarar knappt av att bädda sängen. När jag hasat in i sovrummet så har jag glömt vad det var jag skulle göra där. Jag stirrar på sängen som vore det första gången jag ser den.

Är man en sämre människa när man behöver åtta timmars sömn för att vara sig själv? Eller är det så att jag gör av med två gånger så mycket energi som dom där töntarna som bara behöver fem?

Så måste det vara.

Design

Jag var på en miniatyr semester i lördags. Min väninna hade bokat in oss på ett designhotell och på kvällen skulle vi se en föreställning.
När hon sa vad hotellet skulle kosta så hade jag inte hjärta att säga det jag först tänkte: Är du helt galen!?, för hon lät lycklig som en sexåring.
Väl framme i Göteborg småsprang vi mot hotellet för att få beskåda detta lyxiga vi nu skulle unna oss.
Och visst var det ett designhotell. Det var så in i helvete designat så att man blev full i skratt. ALLT var designat. Knappar, knoppar, stolar, lampor, personalens näsor, det fanns ingen hejd på hur olika designers hade gått loss i sin skolade fantasi. Lamporna såg ut som blommor, blommorna som insekter och insekterna var glas. Är det just det som är design? Att göra en sak men få den att se ut som något annat? Tydligen.
Vi fick nyckeln till rummet och spänningen var olidlig när vi tyst vandrade fram på den tjocka heltäckningsmattan i den dovt ljussatta korridoren. Längst väggarna var mattan prydd med en tjock ryakant vilket gav en känsla av att feta dammråttor dött längst väggarna.
Ett grönt klick och dörren gick upp.
Jaha...jo, jaha ja ja. Det var ett normalstort rum, med lite roliga detaljer. Men mer var det inte. Vi klickade och tryckte på allt vi kom åt. Och i vissa fall öppnades skåp och i andra fall föll stolar ut. Vi smorde in oss i allt som stod på de kolsvarta handfaten. Och vi tryckte i oss gratispralinerna som låg på dom lövtunna faten.
Men nu var det hög tid att kasta oss ut på stan, för vi skulle ju shoppa också. Som vanligt duggregnade. Det gör det alltid i Göteborg. Vi försökte hitta affärer som i finns i Stockholm men det var inte lätt. Jag sa att dom kanske inte hade samma inköpare på kedjorna här i stan, men innerst inne visste jag att så var icke fallet.
Efter två timmar och två räkmackor var vi tillbaka på rummet. Och jag kastade av mig kläderna för att ta mig ett bad. Jag började med det sedvanliga trycket på knappen ovanför duschen, men inget hände. Sedan ryckte jag i den. Och sedan ryckte jag som faan i den. Men inget vatten syntes till. Nu började jag frysa i den tjocka vita badrocken. Och jag vrålade till väninnan som kom in i badrummet med ett överseende leende på läpparna.
- Så här gör man…
Men inte kom det något vatten. Och eftersom det var hon som bokat rummet så kände hon sig tydligen lite ansvarig för sekunden senare stod en glad och elegant kille i badrummet och blötte ner sin mörka kostym utan att lyckas få vatten i badkaret.
- Jag är hemskt ledsen för det här. Är det okej om jag erbjuder er sviten istället?
- Det är ju bada jag har längtat efter, sa jag med gråten i halsen.
- Det finns bad i sviten, sa han och brände av ett kritvitt leende.
- ...och det är för samma pris, sa jag lite skeptiskt.

Kunde någon vara så servisinriktad i Sverige?Näe det här var nåt lurt.
- Självklart, sa han och bar alla väskorna i sina lilla famn.
Och bakom honom småsprang min väninna och jag. Vi såg med barnslig förtjusning på varandra.
Och sekunden senare sa det åter klick och dörren gick upp till sviten.
Nu var det andra bullar.
Vardagsrummet eller vad man kallar det var helt inglasat och ut från det en trekantig balkong. Tysta skjutdörrar i frostat glas, toalettstolar som såg ut som rymdraketer och ett badkarl som hela vår bostadsrättsförening hade fått plats i.
Och nu kom vattnet. I en tyst bred stråle rann det som ett vackert vattenfall. Men nu hade vi bara en timma på oss. Så när vattnet hade nått höftkulorna var jag tvungen att hoppa upp. Vi rusade iväg till föreställningen men båda längtade vi tillbaka till vår underbara svit.
Det man kan lära sig av detta är att om man ska unna sig något så ska man inte vara småsnål. För femhundra kronor till får man sviten, och det vill man ha tro mig!

Skrivkramp

Det är bara att sätta sig ner klockan nio på morgonen och skriva, så enkelt är det...inte.

Hur trött blir man inte av att läsa om alla dessa nyfödda författare som spyr ur sig deckare efter deckare i sin lilla röda skrivarstuga som bara ligger ett stenkast från den härliga vita våningen. Med trätofflor på fötterna och en stor hemdrejad mugg latte i handen hasar om varje morgon över den kullstensgården. Och sen börjar dom skriva. Det bara kommer. En av dessa sa i en intervju att hon inte hade en aning om vad boken skulle handla om, hon bara skrev. Jaha.

Är det så att man måste ha en röd liten skrivarstuga för att detta ska inträffa?

Nej, det skulle inte funka för mig. Då skulle jag få sådan sjuk prestationsångest att jag aldrig mer skulle kunna gå ut ur den där stugan igen.

- Men kom ut nu! Vad gör du där inne? Du har ju inte ätit på fyra dagar nu. Du kommer att dö om du inte får mat i dig...

Och där inne i ett hörn skulle jag sitta och skämmas över att jag inte fått fram ett ord. Inte ens en klar tanke skulle jag ha tänkt på fyra dagar.

Nej det är inte min modell.

Men när jag verkligen måste lämna en text på utsatt tid så gör jag det. Och varför kan jag då inte ta vara på den här luftiga friheten jag har just nu? Vore det inte trevligare att skriva lite fläckvis och sedan ha tid att tänka ett varv till? Skruva och putsa lite. Näe.

Då börjar jag dammsuga, plocka ögonbrynen, puffa kuddarna, söka på nätet om när det är dags att sätta frön, sortera strumpor, sjunga lite....ja listan tar aldrig slut.

Människor hävdar alltid att dom längtar efter frihet, tid och valmöjligheter. Men det är bara skitsnack. För det är ytters få människor som verkligen kan hantera tid, frihet och val.

Många av oss skulle kunna frigöra ganska mycket tid om vi bara ville. Men vi gör direkta motsatsen. Så fort vi inte har ett schema så skapar vi ett. Vi bokar in middagar, tvättstugan, resor, kurser och Gud vet allt bara för att slippa friheten, tiden och tystnaden som uppstår när man Inte bokat in nåt.

Sen skyller vi på att det alltid är så jäkligt. Men är det inte så att vi i vissa fall väljer att ha det så?

Jag tror det.