Igår var det mingelfest på maken jobb.
Utöver kunder var även respektive och vänner medbjudna. Så där stod jag stel som en pinne med ett skevt leende på läpparna efter att ha bytt kläder fjorton gången.
Att jag bytte så många gånger hade ingenting att göra med vilka kläder jag ville ha på mig. Nej, det handlade om vem jag ville signalera att jag var. Och eftersom jag inte hade den blekaste så slutade det med en svart klänning som ingen såg.
Jag är verkligen usel på att mingla. Jag hör lite halvdåligt och får därför chansa lite på vad folk säger. Min röst är låg och svag och hörs därför inte. Så på tå får jag gallskrika rakt in i örat på den stackarn jag pratar med.
Och när någon frågar vad jag jobbar med så låter det bara fånigt när jag börja rabbla allt. Jag hör att jag låter som en arbetslös mytoman.
Och sedan måste man fråga vad människan jobbar med och när personen säger att han är konsult så tar konversationen slut för jag pallar inte att försöka förstå vad konsult innebär i hans fall.
Och hur stor yta lokal än bjuder på så ska alla trycka ihop sig på sex kvadrat. Det spills drinkar och oliverna rullar mellan skorna. Det man kan stoppa i sig är snittar eller nötter och just som man tagit en näve så sträcker någon fram handen för att hälsa. Snabbt stryker man av saltet från nötterna på klänningen och man sträcker fram en oljig jordnötsstinkande hand.
Mingel är ett ofattbart sätt att umgås på. Sex meningar hit och fyra dit. Och ingen har fått ut någonting av någon. Vrålhungring går man hem och det är lite för sent för att äta middag och lite för tidigt för att gå och lägga sig.
Och på sängkanten undrar man om det här är att vara vuxen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar