Man är väl en hårding

Vi kom just hem efter några dagar i solen. Den riktiga solen. Inte den här mesiga vårsolen som lite lamt försöker värma upp husväggarna och caféstolarna. Nej, vi snackar solen med stort S nu.

Den första morgonen vi vaknade så ryckte jag som vanligt upp gardinen för att se vad det var för väder, och mycket riktigt så jobbade solen som den skulle, från en klarblå himmel.

Ner till poolen och fram med boken och av med kläderna. I ett par timmar låg vi där och läste och jäste. Sen var det lite lunch. Och så tillbaka till poolen

Efter någon timma så var det den sedvanliga duschen som hägrade.

Jag klev in i badrummet inte ont anande och möttes av ett monster i spegeln. Ett lilalysande monster med flammig hals. Till och med den lilla ringen i bikin syntes knivskarp.

Om jag såg ut så då, hur faan skulle jag se ut på kvällen, hann jag tänka.

Och mycket riktigt. På kvällen hade den lila tonen tilltagit och den var så i ögonfallande att ett barn jag mötte började gapskratta när hon såg mig.

Jag strök längst husväggarna och det ångade om min 53 gradiga kropp.

Dagen därpå var det mulet. Och det är väl svaret på om Gud verkligen finns.

Det är härligt att få lite färg på kroppen.

Det är kul när det är roligt

Hur mycket humor får plats i en människa?

Inte hur mycket som helst, det Vet jag. För om man blir matad med enbart roligheter i sju timmar så ler man inte ens. Då hörs inte ett fniss.

Man ser snarare ut att vilja döda någon. Och det man längtar efter är en svårbegriplig dikt och till den vill man ha en stor stark ett saxsolo och en hård macka med ägg.

Det blir så absurt att jobba med humor när det handlar om såna här mängder. Det kanske inte ens är möjligt. Kan så här många människor, klämma ur sig så här mycket roligt tänker man när man ser på manushögen.

Jo, det är säkert möjligt, men frågan är om det går att få fram riktigt roligt material på så pass kort tid.

Tid är ju som bekant pengar och det råder det alltid brist på i TV-världen. I synnerhet när det handlar om att betala dom som skapar innehållet.

Dom ska helst, göra det gratis. Ha femtio års erfarenhet, men samtidigt vara glada över att få jobba med TV. Dom ska inte ha något riktigt liv som familj, vänner eller andra uppdrag. Och dom ska gladeligen nöja sig med att inte ens få komma med i eftertexterna. Herre Gud, dom får ju jobba med TV.

Och sanningen är den. Att man är glad över att få jobba med TV. Hur många teaterföreställningar skulle man behöva spela för att nå ut till samma publik? Ja, man fick väl nöja sig med att spela en pjäs här i livet. Och hur kul vore det?

Så på med kaffet igen. Och upp med ärmarna. Här ska skrivas roligheter!

Vad gör man?

Vad gör man när vädret är så där och nioåringens alla kompisar är borta?
Spelar kort, tittar på TV, låter henne sitta framför datorn hela dagen? Eller, så går man på museum. Vi har gjort några försök då och då. Och allt för ofta så har det varit så tråkigt att jag haft svårt att dölja min tristess. Nu skulle vi försöka igen. Vi tar Vasamuseet!
Vi var inte ensamma om den idén. På djurgårdsfärjan var det mer än trångt. Och när alla barnen fick syn på Gröna Lund så skrek dom rätt ut! Vissa på engelska, andra på franska och en del på tyska. Men alla kände dom igen Grönan och det var med tårar i ögonen dom tog emot informationen om att det inte var öppet. Nu skulle dom små stackarna få gå på något tråkigt museum istället eller möjligen skulle dom släpas runt på Skansen för att få se några luggslitna älgar och i värsta fall skulle dom bara få gå en planlös promenad som alla vuxna tydligen var så förtjusta i. Stackars barn.
Vi klev av och försökte hålla fanan högt om hur kul det skulle bli att se Vasaskeppet, fast jag hade mycket hellre gått på Grönan jag med.
Väl inne i den enorma byggnaden blev jag faktiskt glatt överraskad. Skeppet var bedårande vackert och nu gick det ju att se det till skillnad från när jag var där sist. För det man då såg var svart trä som besprutades med vatten en gång i kvarten.
Byggnaden var genomtänkt och snygg. Man kunde gå runt hela skeppet. Bilder och berättelser om personer som dog på båten satte fart på fantasin. Precis så ska ett bra museum fungera. Vi var säkert där i över en timma. Och som grädde på moset så slutade vi med en kaffe på cafét som även det överraskade med att vara både bra och snyggt.
Det är härligt att man kan bli överraskad åt det hållet också.
Men det är med glädje jag ser fram emot att Grönan öppnar igen. Riktigt stor blir jag tydligen aldrig. Och det är väl tur det.

Nu är tanten vaken

Det kan vara tyst och det kan vara TYST. Nu är det definitivt T Y S T. Det är söndagstyst och tant-tyst.

Klockan 6.30 vaknade jag. Inte pigg direkt, men ändå glad. För om jag hasade mig upp så skulle jag kanske kunna somna vid elva på kvällen.

Under kommande vecka ska jag nämligen börja jobba sju varje dag. Och det finns ingey värre än att gå upp med den där järnsmaken i munnen och pipet i öronen.

Så därför gick tanten (jag) upp och ner i tvättstugan kvart i sju. Det var ingen kö direkt.

Det är något magiskt med att vara vaken så här tidigt Man äger hela världen.

Det är bara jag och fåglarna som är vakna och det vilar något vackert över stan som om allas drömmar blandas till en ytlig schlagersång i rosa.

Pröva ni också, det är magi.

Artister på kalas!

Jag var på fest i lördags. Det var ett femtioårskalas. Ja, nu börjar dom komma. Tyckte att det var nyss jag serverade på pappas femtioårsfest, men det var tydligen några år sedan.

Födelsedagsbarnet i fråga är musiker så festens gäster var till stor del skådespelare, sångare och musiker. Alla var dom runt femtio. Före detta proggiga människor som med året blivit allt mer borgliga utan att riktigt vara medvetna om det.

Den proggiga och lite konstnärliga sidan av dom var numera ett chickt inslag i den annars så städade fasaden.

Vi blev indelade i grupper och fick till uppgift att skriva en låt.

En ganska rolig idé på vilken annan fest som helst, men med tanke på att de flesta av oss just arbetar med göra sånt till vardags så blev det lite pressat. Var fakturerar man...typ...

När vi väl satt oss till bords så fick vi veta att vi skulle få nordafrikans mat och allt jag kunde tänka på var gaserna som snart skulle infinna sig.

Så var det dags för den fösta gruppen att göra sitt framförande. Och det var vår grupp. Och det var tur det. För de övriga sex grupperna hade lyckats att sätta ihop nummer som innehöll så väl stämsång som koreografi.

Så var det dags för " Ja må hon leva" . Och vad som var kvar av den melodin var inte mycket. För alla lade kvintar, sjuor och terser.

Sen började talen, eller snarare sångerna. Då ställde sig sångarna på rad för att sjunga sånger till födelsedagsbarnet. Men det sken igenom allt för tydligt att anledningen till deras sång inte alls var riktad till henne utan bara ett egoistiskt behov av att få synas, höras och låta.

Jag kände mig som vanligt malplacerad Och värre skulle det bli.

För som tack för maten satte sig en kille vid pianot och började spela en afrikans sång. Och på ett för mig osynligt tecken började ALLA sjunga. Jag såg mig hastigt om. Och det var verkligen alla som sjöng. Ajja malla la sama lajja la majja....

Vad i helvete var det frågan om? När hade dom repat det här? Vad var det för text? Var alla uppväxta i Afrika?

Jag vet inte var jag hör hemma. Men inte var det där i alla fall.

Jag kommer nog alltid att förbli malplacerad

Min skräck

Jag är en dålig människa. Dålig på att låta folk vara som dom är. Jag är full av åsikter om hur folk borde leva sina liv för att bli lyckligare. Jag gör det av ren omtanke, men ibland undrar jag om folk hellre vill att man ge faan i dom helt och hållet. Dom människor som i längden uppfattas som trevliga är faktiskt dom som inte bryr sig ett skit. Neutralt går dom vidare i livet under det att dom säger: Ja, där ser man...
Men såna vänner vill inte jag ha. Nej, mina vänner får gärna tjata, nypa mig med sanningar som svider, skrika eller skratta åt mig. Bara dom är ärliga.
För det finns inget som är värre att förhålla sig till än människor som ljuger.
Dels har vi den gruppen som inte säger det dom menar. Men sen finns det tyvärr människor som verkligen ljuger. Varje gång jag blir utsatt för det så skakas min värld. Hur kan det vara möjligt?
Hur är man funtad om man kan se en människa i ögonen och hävda att verkligheten är en annan? När jag blir utsatt för det blir jag skräckslagen, för om vi inte är överens om att vi lever i samma verklighet så kan ju allt hända.