Skrivkramp

Det är bara att sätta sig ner klockan nio på morgonen och skriva, så enkelt är det...inte.

Hur trött blir man inte av att läsa om alla dessa nyfödda författare som spyr ur sig deckare efter deckare i sin lilla röda skrivarstuga som bara ligger ett stenkast från den härliga vita våningen. Med trätofflor på fötterna och en stor hemdrejad mugg latte i handen hasar om varje morgon över den kullstensgården. Och sen börjar dom skriva. Det bara kommer. En av dessa sa i en intervju att hon inte hade en aning om vad boken skulle handla om, hon bara skrev. Jaha.

Är det så att man måste ha en röd liten skrivarstuga för att detta ska inträffa?

Nej, det skulle inte funka för mig. Då skulle jag få sådan sjuk prestationsångest att jag aldrig mer skulle kunna gå ut ur den där stugan igen.

- Men kom ut nu! Vad gör du där inne? Du har ju inte ätit på fyra dagar nu. Du kommer att dö om du inte får mat i dig...

Och där inne i ett hörn skulle jag sitta och skämmas över att jag inte fått fram ett ord. Inte ens en klar tanke skulle jag ha tänkt på fyra dagar.

Nej det är inte min modell.

Men när jag verkligen måste lämna en text på utsatt tid så gör jag det. Och varför kan jag då inte ta vara på den här luftiga friheten jag har just nu? Vore det inte trevligare att skriva lite fläckvis och sedan ha tid att tänka ett varv till? Skruva och putsa lite. Näe.

Då börjar jag dammsuga, plocka ögonbrynen, puffa kuddarna, söka på nätet om när det är dags att sätta frön, sortera strumpor, sjunga lite....ja listan tar aldrig slut.

Människor hävdar alltid att dom längtar efter frihet, tid och valmöjligheter. Men det är bara skitsnack. För det är ytters få människor som verkligen kan hantera tid, frihet och val.

Många av oss skulle kunna frigöra ganska mycket tid om vi bara ville. Men vi gör direkta motsatsen. Så fort vi inte har ett schema så skapar vi ett. Vi bokar in middagar, tvättstugan, resor, kurser och Gud vet allt bara för att slippa friheten, tiden och tystnaden som uppstår när man Inte bokat in nåt.

Sen skyller vi på att det alltid är så jäkligt. Men är det inte så att vi i vissa fall väljer att ha det så?

Jag tror det.