Det kära gamla gänget

Så stod vi där igen, med något rundare magar och lite fetare lår, men med ett förväntansfullt leende på läpparna. Vi var kanske en tredjedel av den trogna skaran. Och så började någon berätta om sin trasiga fot. En annan fyllde snabbt på med sitt dåliga knä och själv berättade jag i att jag varit sjuk i tre veckor. Hur skulle det gå?
Man är inte tjugo längre...oj oj oj...
Vi haltade in i salen och vår snälla men hårda magister Magnus såg inte ut att ha gått upp ett gram snarare tvärt om. Vi är ett gäng tanter så är det tänkte jag. Men tanken var inte sorglig. För det finns en värme mellan oss som inte finns någonannanstans Vi vet inte ens vad vi heter fast vi har träffats flera gånger i veckan under många år. Jag vet inte vad någon jobbar med eller var dom bor. Och det finns något befriande i det. Vi finns bara där. Jag tror inte ens att jag skulle känna igen någon av dom i vanliga kläder.

Efter tio minuter hasade jag iväg till min vattenflaska. Tänkt att man inte får betalt för det här. Man betalar till och med för detta lidande.
Men sen kom den där sköna känslan när svetten bryter fram och kroppen lägger i trean.
Fler växlar fanns inte idag, men det räckte.
Nu är det bara att hålla i de kommande två veckorna för det som sen sker är värt allt.