Vad gör man?

Vad gör man när vädret är så där och nioåringens alla kompisar är borta?
Spelar kort, tittar på TV, låter henne sitta framför datorn hela dagen? Eller, så går man på museum. Vi har gjort några försök då och då. Och allt för ofta så har det varit så tråkigt att jag haft svårt att dölja min tristess. Nu skulle vi försöka igen. Vi tar Vasamuseet!
Vi var inte ensamma om den idén. På djurgårdsfärjan var det mer än trångt. Och när alla barnen fick syn på Gröna Lund så skrek dom rätt ut! Vissa på engelska, andra på franska och en del på tyska. Men alla kände dom igen Grönan och det var med tårar i ögonen dom tog emot informationen om att det inte var öppet. Nu skulle dom små stackarna få gå på något tråkigt museum istället eller möjligen skulle dom släpas runt på Skansen för att få se några luggslitna älgar och i värsta fall skulle dom bara få gå en planlös promenad som alla vuxna tydligen var så förtjusta i. Stackars barn.
Vi klev av och försökte hålla fanan högt om hur kul det skulle bli att se Vasaskeppet, fast jag hade mycket hellre gått på Grönan jag med.
Väl inne i den enorma byggnaden blev jag faktiskt glatt överraskad. Skeppet var bedårande vackert och nu gick det ju att se det till skillnad från när jag var där sist. För det man då såg var svart trä som besprutades med vatten en gång i kvarten.
Byggnaden var genomtänkt och snygg. Man kunde gå runt hela skeppet. Bilder och berättelser om personer som dog på båten satte fart på fantasin. Precis så ska ett bra museum fungera. Vi var säkert där i över en timma. Och som grädde på moset så slutade vi med en kaffe på cafét som även det överraskade med att vara både bra och snyggt.
Det är härligt att man kan bli överraskad åt det hållet också.
Men det är med glädje jag ser fram emot att Grönan öppnar igen. Riktigt stor blir jag tydligen aldrig. Och det är väl tur det.