Min skräck

Jag är en dålig människa. Dålig på att låta folk vara som dom är. Jag är full av åsikter om hur folk borde leva sina liv för att bli lyckligare. Jag gör det av ren omtanke, men ibland undrar jag om folk hellre vill att man ge faan i dom helt och hållet. Dom människor som i längden uppfattas som trevliga är faktiskt dom som inte bryr sig ett skit. Neutralt går dom vidare i livet under det att dom säger: Ja, där ser man...
Men såna vänner vill inte jag ha. Nej, mina vänner får gärna tjata, nypa mig med sanningar som svider, skrika eller skratta åt mig. Bara dom är ärliga.
För det finns inget som är värre att förhålla sig till än människor som ljuger.
Dels har vi den gruppen som inte säger det dom menar. Men sen finns det tyvärr människor som verkligen ljuger. Varje gång jag blir utsatt för det så skakas min värld. Hur kan det vara möjligt?
Hur är man funtad om man kan se en människa i ögonen och hävda att verkligheten är en annan? När jag blir utsatt för det blir jag skräckslagen, för om vi inte är överens om att vi lever i samma verklighet så kan ju allt hända.