Och under fyra år har vi pendlat mellan två städer.
Vi har haft två kylskåp att fylla och två sängar att ligga och längta i och två väskor med kläder.
Men igår blev vi äntligen sambos.
Att träffas i relativt vuxen ålder innebär mycket positiva saker och mycket saker...
Vi har numera fyra osthyvlar, sex uppsättningar salladsbestick, arton vaser och åtta burkar svartpeppar och tjugosju rullar toapapper. Var gör man av dom!?
Var ställer man alla böcker och framför allt dubbletterna?
Jag vet inte hur gammal man ska bli för att verkligen förstå hur mycket saken man faktiskt har.
Och det slutar alltid på samma sätt. Till en börjar så packar man klokt och pedagogiskt.
Man skriver på varje låda vad den innehåller och vart den ska.
Men sen börjar det. NEJ!, hade jag inte lagt ner knivarna i kökslådan...ja ja då får väl ligga här med fotbollsskorna, kartan över Rom och blockflöjten. Vad heter den lådan?
Vi har inte en sån låda. Vi har fem.
När jag igår kväll vinglade till sängs efter att ha packat upp åtta kökslådor och fyllt varje vrå i det stackars köket, så öppnade jag den första av dessa fem lådor och då kom tårarna.
Jag skrek ner i lådan!
- Var bor ni? Vad har ni för rätt att finnas på denna jord?! Ni har fyra sekunder på er att övertyga mig om att ni ska få bo kvar här.
Men det var tyst i lådan. Och jag tror att sakerna inte sa något till mig för att det är makens grejer. Hoppas att han får något vettigt ord ur dom. För annars får dom åka till sakhimmlen fortare än dom anat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar