Mer än man tror

Med risk för att jag nu låter som en träningsfanatiker så måste jag berätta om något häftigt som hände igår.

Jag var nämligen så trött så att jag kände mig som om jag gick i sömnen. På förmiddagen satt jag på ett möte och spelade mig själv. Jag låtaslyssnade, låtsasförstod och låtsas sa saker jag trodde att dom ville höra. Men djupt där inne sov jag. På lunchen tappade en kille en tallrik mitt framför mig. Tre personer började hjälpa honom att plocka upp skärvorna. Själv stod jag bara där mitt i eländet och stirrade som om jag tittade på en film.

Av en ren slump gick jag av vid rätt hållplats på hemvägen.

Och när jag sen kom hem satte jag på mig träningskläderna direkt, annars hade jag aldrig kommit iväg. Vilket jag faktiskt gjorde.

När musiken, i den redan svettstinkande salen, gick igång fraktat jag min kropp åt höger och sedan tillbaka samma väg till vänster. Det var som att baxa 100 kg potatis utan säck.

Nej, jag gå. Det här funkar inte, hann jag tänka. Men så skrek vår fröken och jag vaknade till en smula. Upp med knäna vrid åt väster och sen var det bara att skjuta ifrån med höger dojjan. Och en gång till och en gång till.

Jag vände mig om för att titta på klockan. Halvtid. Näe, Nu går jag. Men så stod hon där framför mig igen.

- Kom igen!, skrek hon en decimeter från mitt öra. Och det var som om hon väckte den där lilla människan som sovit så gott djupt inne i mig hela dagen. I spegeln såg jag att jag fått den där klädsamma lila tonen i ansiktet igen. Men nu tog krafterna helt slut. Jag gick bort mot min väska och lyfte den.

- KATRIN!

Hon hade sett mig. Och som en lydig hund släppte jag väskan och ställde mig åter på min plats.

- Tre varv kvar! Ni klarar det! Kom igen nu!

Och tro det eller ej. Vi gjorde det! Det fanns mer kraft. Och det fick mig att tänka till. När allt känns som om det är slut. När lusten, energin och motivationen är borta så finns det alltid mer.

Mer än vad man tror.