Krasch!!!

Jag vet!

Nu har jag sagt det, så ni behöver inte ens tänka tanken. Okej?

För igår hände det som inte får hända. Jag skulle bara kolla mailen en sista gång innan maken och jag skulle ut och döda zombes. (Ja vad då. Alla har vi våra egna så glädjeämnen här i livet.)

Och det var då jag såg det. Hela skärmen blev blå och sedan fylldes den av hård text som jag inte fattade ett ord av. Jag tog datorn i famnen och sprang till maken under det att jag skrek!

- Vad är det som har hänt! Titta! Hjälp mig!

- Jag har ingen aning.

- Nej Jag har ingen aning. Du har absolut mer aning än vad jag har. Säg nu vad är det....!

Sedan blev han så där tyst som han bara blir om det är något som är djävligt illa. Och bredvid honom satt jag och var för en gångs skull lika tyst jag. Tårarna rann svarta av mascara ner för kinderna och det var så tyst att man kunde höra när dropparna krossades mot sofftyget.

Efter en oändlighet sa han:

- Ja, jag vet inte vad som har hänt. Men det går inte ens att starta den i felsäkert läge.

- Va! Vad betyder det!?Cancer?

Var det här straffet för att jag varit så slö och inte skrivit det jag borde, det jag skulle, det jag faktiskt hade kunnat få ur mig? Var det så här Gud ville visa mig att man måste ta vara på de idéer man har. Att man aldrig ska ta något för givet. Jag hade lust att skrika:

- JAG FÖRSTÅR DIG! JAG ÄR EN SLÖ SLARVMAJA SOM INTE TAR ANSVAR FÖR MINA IDÉER ELLER UPPDRAG. SNÄLLA SNÄLLA GE MIG EN CHANS TILL SÅ SKA JAG VERKLIGEN SÄTTA MIG VARJE MORGON KLOCKAN NIO OCH SKRIVA.

BARA JAG FÅR TILLBAKA MINA ORD.

När vi sedan gick och lade oss så snurrade tankarna. Vad hade jag i datorn? Fanns det en möjlighet att kunna komma ihåg all geniala saker som bara fanns där som stödord. Nej.

Till slut for bokstäverna runt i en hastighet som gjorde att de blev till en svart hård boll.

På morgonen ringde jag till första bästa datadoktor och en ung snubbe sa att det säkert inte var någon fara, men helt säker kan man ju aldrig vara.

Sekunden senare lämnade jag med varsam hand över datorn till honom.

- Hur lång tid tar det?

- Svårt att säga. Kanske hinner vi titta på den idag.

Jag var på väg att fråga om jag kunde få sitta kvar med datorn och hålla den sällskap, men jag tordes inte.

Tre timmar senare ringde han.

- Aa, då var han klar!

- Klar? Hel? Fungerande? Allt kvar klar!?

- Aa.

Tusen kronor fattigare och tusen idéer rikare gick jag med pigga steg hem igen.

Och nu ska jag verkligen ta hand om dom, idéerna. Oavsett om dom är stora eller små.

Dåliga eller geniala. För alla idéer är lika bra!

Och jag vet. Jag borde ha gjort en back up...